Det började ju så bra, 2020. Dottern skulle få sin efterlängtade 15-årspresent – en resa till Paris. Att hennes ömma moder skulle följa med såg hon snarare som nödvändigt ont än en förmån.
Och familjen skulle äntligen åka på utlandssemester, efter flera års oregelbundna insättningar på resekontot.
Naturligtvis blev ingenting av detta av. Och under året som har gått, med ändlösa rapporteringar om stigande dödstal och utarbetad vårdpersonal har jag skämts för min besvikelse över inställda resor. Ordet lyxproblem, eller i-landsproblem, har väl aldrig känts mer relevant.
2020 har varit en utmaning på många sätt. Men nöden är uppfinningarnas moder, sägs det ju. Och i takt med omställningarna har även kreativiteten fått en skjuts. Ta det här med träning, till exempel. När gymmen stängs och gruppträningarna ställs in får man tänka till lite.
2020 är året då jag zumbat via zoom både hemma i vardagsrummet och utomhus i fem grader plus (allt går med ylleunderställ). Jag har börjat springa, trots att min löpstil påminner om C3PO:s sätt att gå i ”Star Wars”, och spelat coronasäker padel som om det inte fanns någon morgondag.
För många har ”Träna med Sofia” i SVT på förmiddagarna blivit både en bra träningsrutin och ett sällskap i den ofrivilliga ensamheten. Och Väsbyborna har tagit sig ut i skog och mark – inte minst till Smedbyskogens discgolfbana – som till och med måste flyttas på grund av slitage.
Tack för det här året, kära läsare! Må 2021 bringa både vaccin och välbefinnande. Det är vi värda.