Liberalerna påstår sig sträva efter att ge kulturskapare möjlighet att bli mindre beroende av det offentliga, ett något ironiskt påstående när de bygger sin tes kring hur viktig just politikens ekonomiska satsningar är för kulturens fortlevnad. Vill man göra kulturen mindre beroende av det offentliga ska man givetvis undvika att ständigt tillföra mer offentliga medel.
Dubbelarbete mellan olika aktörer, finansiella lapptäcken och administrativa hinder har präglat filmpolitiken i Stockholm. I det gör Liberalerna en korrekt problemanalys som Sverigedemokraterna delar. Men till skillnad från Liberalerna inser vi att mer filmpolitik inte kan vara lösningen på de problem som i grund och botten härstammar från just filmpolitik.
Extraordinär situation
Vad liberalerna undviker att tala om, är den extraordinära situationen som vi befinner oss i, med vårdskuld, inställda barnoperationer och vårdpersonal som går på knäna. Politiken måste överväga sina satsningar med försiktighet och för oss är det prioritet att rädda liv, inte finansiera studieförbund och filmprojekt.
Vi vill också påminna om att man måste göra skillnad på kultur och kulturpolitik. Med Sverigedemokraternas förslag kommer den svenska kulturen att leva vidare medan bidragskulturen tydligt kommer minska. Detta är även en långsiktig förutsättning för att kulturen ska få vara fri på riktigt.
Liberalerna tröstar sig med att Sverigedemokraterna inte håller i den ”kulturella” taktpinnen, men för oss står det klart att kulturen inte ska behöva någon taktpinne till att börja med. Låt i stället kulturen vara fri och låt regionen prioritera kärnuppdraget sjukvård i en tid av kris.