Varje år drabbas cirka 10000 män av prostatacancer i Sverige, över 3000 opereras. Prostatektomi är förknippat med biverkningarna inkontinens och erektil dysfunktion. Två komplikationer nog så jobbiga att lida av. Dels fysiskt, dessutom påverkar det livskvalitén att det blir livsbegränsande. Varför är det då så att vården kring dessa problem är så eftersatt? Beror det på männen själva eller på bristen av utbildad vårdpersonal inom denna kategori?
Hamnar ofta i förnekelse
Den kliniska erfarenheten har visat att män som drabbas av prostatacancer ofta hamnar i förnekelse vilket gör dem mindre mottagliga för information (Johannesdotter & Svensson, 2015).
”Jag anser att jag fick väldigt mycket information före operationen…men man lyssnade med ett halvt öra därför att det inte är prioriterat vid det tillfället…man är inte mottaglig för den typen av information…det är den kommande operationen som man är orolig inför”
Inte färdigbehandlad
Ur ett kirurgiskt och medicinskt perspektiv är patienten ”friskförklarad” efter prostatektomin och psa testats osv. Men, det är inte samma sak som att patienten är färdigbehandlad och däri ligger problemet! Ett teamwork ska finnas och alla delar i vården sammanlänkas. Ola Bratt, professor i urologi, belyser detta i en intervju i Aftonbladet (2020-11-05) . Han trycker på vikten av samarbete yrkeskategorierna emellan och menar att ”Vi måste lära oss att arbeta på ett annat sätt, tillsammans; urologer, onkologer, röntgenläkare, patologer, sjuksköterskor, sexologer och kuratorer” för att kunna ge en komplett vård.
Anhöriga påverkas
Indirekt påverkas anhöriga. Alla har en partner, en bror, en son, en pappa, morfar, farfar, vän, som kan drabbas. Jag hade en relativ ung patient som genomgick en prostatektomi. Det tog honom ett år att ta upp frågan om sin impotens. Han tittade tårögt på mig och sa ”jag har inte haft sex med min fru på ett år”. Jag frågade varför? Det finns hjälp. Han sa då att han inte fått någon information alls och visste inte om att hjälp fanns. Ett annat exempel är en patient som opererats för prostatacancer i år och endast fick ett papper att läsa hur man tränar sin bäckenbottenmuskulatur. Inget preoperativt besök med uroterapeut för kontroll av korrekt utförd bäckenbottenträning för att minska ev urinläckage. Ingen uppföljning. I bägge fallen helt i strid med nationella vårdprogrammet för prostatacancer och de europeiska riktlinjerna, där det tydligt framgår att enheter som opererar män med prostatacancer ska ha en strukturerad rehabiliteringsplan med specialistutbildad vårdpersonal. Denna problematik tar även professor Per-Anders Abrahamsson upp boken Prostatacancer – en resa.
En generationsfråga
De som opereras för prostatacancer är män mellan 50 och 75 år. Behöver man fundera på om det är en generationsfråga? Det kan vara viktigt att förstå hur den generationen i så fall resonerar och agerar kring sjukdom och hälsofrågor. I enlighet med professor Ola Bratt är detta ingen högljudd patientgrupp. Varför är det så? Är det en fråga om skam?
Resurser satsas på att hitta prostatacancer genom förbättrade metoder och tekniker. Detta leder till att fler fall eventuellt behandlas. MEN ju fler fall som behandlas desto större blir behovet av professionell eftervård. Det är nödvändigt att männen skapar en efterfrågan på en jämlik och rättvis vård! Först då kommer vården att prioritera relevant behandling, tillsätta kompententa resurser samt skapa en komplett vårdkedja. Det är inte försvarbart att låta denna patientgrupp lida mer. Vi får bara ett liv och det pågår nu.