Kungssten

I ett urtypiskt inspirerande industriområde i Kungssten hittar vi singer-songwriter Su Andersson. Här delar hon replokal med ett antal mer eller mindre kända band som Slowgold, Bye Bye Bicycle och Henning för att nämna några. Över tröskeln en trappa ned ser tiden ut att ha stått still sedan 1970-talet. Klassiska gamla förstärkare med silverfront, idel instrument och mitt på golvet, ett trumset på färgstarka mattor. Allt ombonat med tyger på väggar och tak för att dämpa slamret, eller den ljuva musiken, helt beroende på vem som repar. 

– Americana är nästan country, granne med country, men samtidigt är det också folk, pop och rock i en härlig blandning. Ibland säger jag att jag spelar americana-pop, men jag skulle aldrig påstå att jag spelar folkmusik. Så för enkelhetens skull kan vi kalla det för ”americanafolkrockpop”, förklarar Su. 

2019 lämnade hon en livslång karriär som arkitekt för att fokusera på musiken fullt ut. 

– Det var ett jättesteg att ta, men jag kände okej – jag vill skriva låtar, jag vill spela in, jag vill göra en platta. Samtidigt hade jag ekonomiska möjligheter att förverkliga det, annars hade det aldrig gått. Så jag lyfter jag lite pension och tar från besparingarna. 

Före detta arkitekt. Sedan ‪singer-songwriter Su Andersson startade med musik på heltid har hon gett ut två album, Train Stories och Brave, ett antal singlar, varav den senaste, Berlin, släpptes i början av året. Båda albumen har fått ett mycket varmt mottagande och superfina recensioner i såväl Sverige som övriga Europa och i USA.

Före detta arkitekt. Sedan ‪singer-songwriter Su Andersson startade med musik på heltid har hon gett ut två album, Train Stories och Brave, ett antal singlar, varav den senaste, Berlin, släpptes i början av året. Båda albumen har fått ett mycket varmt mottagande och superfina recensioner i såväl Sverige som övriga Europa och i USA.

Ellika Henrikson

Efter det har hon släppt en handfull singlar och två fullängdare, Train Stories och Brave, och spelat runtom i Sverige och delar av Europa på mindre klubbar och home concerts.

– Jag uppskattar det lilla formatet. När man spelar själv så räcker det med 40 personer, det blir så nära. Samtidigt älskar jag också att spela med band, det är en otrolig känsla att arra och framföra låtarna tillsammans.

Även om hon själv har fullt musikaliskt fokus på americanafolkrockpop så är intresset långt bredare. 

– Jag gillar att upptäcka ny musik, att gå på Way Out West och se nya band som man inte ens känner till, det är en underbar värld att utforska.

Absolut första skivan var Cosmo's Factory med Creedence Clearwater Revival 1970. Året därpå köpte hon Elton Johns Tumbleweed Connection och med den förändrades allt. 

– Den är fortfarande fantastisk. Det var en recensent som kopplade min text och musik till det albumet och det kändes bara helt magiskt. Det var ju den plattan som fick mig att förstå hur viktiga orden är i musik, och inte minst då Bernie Taupins ord.

Hon fick en egen gitarr, sen kom Leonard Cohen and Neil Young, en massa låtar i e-moll och tre ackord. 

– Jag var tolv år och fick en Höfner orkestergitarr i present. Jag har fortfarande kvar den. Min man har ägnat åtskilliga timmar åt att restaurera den, så nu hänger den fint hemma på en vägg. 

Tacksam. "Försörjningsgrejen, att leva på musiken, det kan vi släppa, det är omöjligt. Naturligtvis vill jag ha betalt och sälja plattor, har svårt för inställningen att musiker bara skall vara glada för att de får framföra sin musik. Men mest är jag oerhört tacksam och glad att jag har möjlighet att få spela, producera, samarbeta och umgås med alla dessa fantastiskt duktiga människor."

Tacksam. "Försörjningsgrejen, att leva på musiken, det kan vi släppa, det är omöjligt. Naturligtvis vill jag ha betalt och sälja plattor, har svårt för inställningen att musiker bara skall vara glada för att de får framföra sin musik. Men mest är jag oerhört tacksam och glad att jag har möjlighet att få spela, producera, samarbeta och umgås med alla dessa fantastiskt duktiga människor."

Ellika Henrikson

Och så – det pastellfärgade 80-talet. 

– På den tiden var country nästan som dansband, alltså ingenting för mig. Jag lyssnade på Bowie och Madonna och skrev egna låtar som hamnade i skrivbordslådan.

Några år senare tog hon sina första stapplande steg in i Woody West-världen, stans alternativa rock-, pop- och countryscen.

– Vi var några vänner som ofta gick på konserter, en av höjdpunkterna var Gillian Welch och Dave Rawlings, det var en uppenbarelse! Woody West och Pustervik är verkligen min hemmaplan och min skola. Det är här och med dem jag uppfostrats, på ett mycket positivt sätt. 

Mellan Bowie och Woody West, under tiden hon gick på Chalmers, hade hon ett coverband som spelade på massa fester. Sen blev det amatörteater på Folkteatern. Su blev en av medlemmarna i bandet och när ridån slutligen gått ned fortsatte de att spela tillsammans. 

– Vi kallade oss Local Heroes och höll igång i 15 år. När vi slutade var jag 40 och sen höll jag tyst i 10 år. Några gamla vänner gav mig fyra timmar i en studio i 50-årspresent. Jag ringde Per Sahlin, som var med i Local Heroes, och vi spelade in Leonard Cohens First We Take Manhattan och Bill Withers Ain't No Sunshine och på den vägen är det. 

‪Su Anderssons nya karriär tog sin början med en tvåveckors kust-till-kust-resa i USA där hon dokumenterade sina upplevelser ‪med sång. Resultatet blev debutalbumet Train Stories. 

– Varje sång återger en ‪historia eller ett möte. När jag gör Train Stories live blir det som en berättande föreställning, jag sjunger och spelar, visar bilder och läser ur min resedagbok.

Redan som litet barn gillade hon att berätta historier. Som ung var hon också nära att söka till Nordiska folkhögskolan för att grunda en helt annan karriär.  

– Jag tänkte aldrig på musiker som ett jobb, det fanns annat som låg mycket närmare hjärtat – journalist, författare eller skådespelare. 

Och så blev du arkitekt istället? 

– Det var nog mest för att jag tyckte att det var roligt att rita hus, skrattar Su. Men till slut var jag färdig och kände att jag hade kanske inga nya hus att rita, men att jag hade en himla massa låtar som ville ut. 

Americana. "Woody West och Pustervik är verkligen min hemmaplan och min skola. Det är här och med dem jag uppfostrats, på ett mycket positivt sätt", säger Su Andersson. 

Americana. "Woody West och Pustervik är verkligen min hemmaplan och min skola. Det är här och med dem jag uppfostrats, på ett mycket positivt sätt", säger Su Andersson. 

Ellika Henrikson