Det började i barnaåren, med ett intresse för bilder och måleri.

Sedan tömde Sofi spargrisen och köpte sin första kamera.

– Pappa hade berättat att om jag köper något vettigt betalar han hälften. Jag var så stolt över den, jag tog massor av bilder.

– Sedan när det digitala kom blev det så väldigt mycket tillgängligare och enklare.

Sofis far poserar med blommor, pipa och tavelram.

Sofi Andersson

Än i dag spottar hon ur sig foton. Hon gillar att resa också, två veckor utomlands kan generera upp till 10 000 bilder.

– Det är precis lika roligt att fota som det sedan är att sätta sig och redigera och välja ut, säger Sofi.

Helst plåtar hon människor. Ett starkt ögonblick skedde i Saigon, i mötet med en flicka, inte äldre än tre år.

– Hon sprang runt och var söt och skitig till max, och jag började fota henne. Vi kunde inte kommunicera med ord, men vi hade en stark kommunikation de där två minuterna. Ett minne för livet! Och det blir många sådana minnen med människor.

Föräldrar à la Papphammar

Som medlem i Sundbybergs fotoklubb deltog Sofi i det årliga klubbmästerskapet – och utsågs till mästare.

I tävlingskategorin Spår var hennes bidrag ett porträtt på en äldre dam, också det från Saigon.

– Med "spår" kanske man tänker tågspår. Men när jag skulle tolka det så att det stämmer med mitt sätt att fota, då blev det den där lite skrynkliga gumman.

Sofis foto på en vietnamesisk dam vann i kategorin "Spår".

Sofi Andersson

Bilden vann i sin kategori. Det gjorde även Sofis bidrag på temat Kommunikation, som föreställer två personer som går genom en bergsby i Italien.

– Andra med kamera stod och väntade tills det skulle vara folktomt, jag väntade på att någon skulle komma. För mig säger en tom gränd inte så mycket.

Fotot från en italiensk bergsby tog hem segern i kategorin "Kommunikation".

Sofi Andersson

Människor är roligare, tycker Sofi – och gärna de sina.

När hon fick lust att göra en hommage till "Papphammar", fick hennes föräldrar vara fotomodeller.

Sofis föräldrar i en hyllning till Gösta Ekmans "Papphammar".

Sofi Andersson

– Jag satte på mamma en blommig kort jacka och pappa en skjorta och en väst. De hade hatt, gummistövlar, varsin gammal resväska och nakna underkroppar, så gick de hand i hand på en skogsstig.

Det gick de med på alltså?

– Ja. De hade ju inte träffat folk på över ett år på grund av pandemin, så de var glada för vad som helst.