Premiären är fortfarande en månad bort och på Drottningholm är scenen ännu tom. Men i en sal på Operahögskolan sitter ramarna för slottsteaterscenen upptejpade på golvet.
Här har repetionerna av The fairy queen nämligen precis dragit igång. Snart är det dags för hela ensemblen att åka ut till Drottningholm för att äta middag tillsammans.
– En del har inte varit där förut. Jag vill vara med i rummet när de stiger in, för att se deras ansikten när de ser teatern för första gången, säger Francesco Corti.
På golvet i repetitionssalen har ramarna för scenen på Drottningholm tejpats upp på golvet, tillsammans med de kulisser som på slottsteatern manövreras med kugghjul, vinschar, gångspel och rep.
Lisa Halldén
”Ingen kan värja sig”
Han är musikchef på Drottningholms slottsteater och dirigerar föreställningen. Med sig har han regissören Josette Bushell-Mingo.
– Ingen kan värja sig för den teatern. Det finns ingen som kliver in i den byggnaden och upp på den scenen och inte känner ”oh”, säger hon.
Men huset bär också på begränsningar. Världsarvstiteln innebär, enligt Unesco, att teaterns betydelse ”omfattar hela mänskligheten” och att ingenting får göras för att skada eller förändra den.
– Det är som att kliva in i en fiol. Du befinner dig inne i en magisk låda. Och du måste respektera lådan, annars spelar du inte spelet, säger Francesco.
Spelet, i detta fall, är alltså The fairy queen. Det är en så kallad semi-opera, där talad text från Shakespears En midsommarnatts dröm, varvas med Purcells musik från 1682. Noterna försvann efter Purcells död och dök inte upp igen förrän 1901.
– Det händer i de bästa familjer. Fortfarande kräver det mycket improvisation för att sätta ihop det, säger Francesco.
När en kuliss ändras på Drottningholms slottsteater så görs det inte en knapptryck, utan med kugghjul, vinschar, gångspel och rep.
Mikael Andersson
”Som en trasig vas”
– Det är som en trasig vas som är värd miljoner. Och vi fyller i de bitar som fattas, säger Josette.
– Och vi fyller det med våra kreativa, musikaliska och politiska behov. Vi är många generationer från Purcell, ännu längre från Shakespeare. Vi kan omöjligt rekonstruera vad de gjort, det vore absurt, säger Francesco.
Att öppna upp teatern är ett sätt att förhålla sig till det historiska oket, menar han. Operavärlden har länge dominerats av en privilegierad publik med förfinad smak och en plånbok som mäktar med biljettpriserna.
– Vi behöver öppna dörrarna för fler. Kompositörerna sparade sina bästa verk för operorna. De var skapade med enorm omsorg för en extremt krävande publik. Det är mästerverk och de tillhör mänskligheten. Det ska finnas för oss alla, säger han.
Scenmaskineriet är original, efter en uppfinning av en skeppsbyggare i Venedig på 1630-talet. Drottningholms Slottsteater är den enda 1700-talsteatern i världen som fortfarande använder sitt originalmaskineri regelbundet.
Mikael Andersson
Opera är dessutom en väldigt lättillgänglig scenkonstform, menar Josette.
– Musiken, rytmen och scenen är en del av historieberättandet. Opera gör allt för att inkludera dig, för att du ska förstå och vara med, säger hon.
Och med historien i ryggen behöver vi göra val utifrån hur vi vill att framtiden ska se ut, menar hon.
– Kvinnorna var inte där, de svarta människorna var inte där heller. Vi kan inte ändra den historien, men vi kan agera nu. Jag valde att låta Puck ha afrikanskt ursprung. Nu får vi se vad som händer.