Sara Sommerfeld gjorde debut i tv-serien ”Maskrosbarn” som 10-åring och sedan dess har hon ofta stått i rampljuset.

Men att skriva en pjäs om sin egen skam, sina sår och sin längtan – för att sedan framföra detta på Dramatens stora scen – det är att likna vid att hoppa fallskärm, säger Sara.

– Det känns farligare än det gjorde när jag var med i Gladiatorerna och gjorde revansch som småbarnsmamma, säger hon.

– Samtidigt är det ett otroligt lustfyllt hjärteprojekt.

Hon spelar själv alla roller i ”Showbizniz – på jiddisch”, där hon berättar om att växa upp som andra generationens invandrare.

– Det finns ett bagage jag haft med mig genom vad mina föräldrar burit på. Såret från Förintelsen har påverkat min familj i generationer.

Saras farmor överlevde Förintelsen och koncentrationslägret Auschwitz. Föreställningen tillägnar Sara sin farmor.

– Forskning har visat att rädsla genetiskt går i arv.

– Jag läste en artikel där man gett möss en stöt när de åt vitlök. Deras barn blev rädda för vitlök trots att de aldrig själva fått någon stöt.

Passa in

Sara föddes i Sverige och växte upp på Lidingö. Hon kände sig annorlunda.

– Jag gjorde mycket för att försöka passa in. I min familj var det inte som hos alla andra. En vän viskade: ”Jag ska nog gå hem nu, ni bråkar ju.” Men det var vårt sätt att kommunicera som var mer polskt och judiskt. I dag har vi ett mer uppblandat samhälle på ön.

– Liksom i andra familjer som överlevt krig och svält har också mat varit centralt i min familj. Kylen fullproppad och ett väldigt fokus på att äta. Man har ärvt rädslan för brist på mat.

I Saras show vill hon presentera sitt cv på jiddisch – ett språk hon slitit sitt hår för att lära sig genom att studera på universitetet och med hjälp av en coach.

– Jag kunde aldrig prata jiddisch med min farmor, nu kan jag göra det via teatern. När det till slut lossnade kändes det som att spåket satt i mina gener. Jiddisch talades som förstaspråk av 13 miljoner människor före kriget, i dag talar knappt en miljon människor mina förfäders språk.

Båda Saras föräldrar har varit läkare. Hennes mamma hade en läkarmottagning på Lidingö och huset Sara flyttat in i är också en gammal läkarvilla.

– Jag var det svarta fåret som inte gick den vägen. Det handlar föreställningen också om – att följa min dröm om att bli skådespelerska med en familj som ville att jag skaffade mig ett riktigt jobb.

– Föreställningen är också en hyllning till teatern. En släng teaterhistoria, ett potpurri där det bjuds på Shakespeare och Strindberg med sånger från Grease och Spelman på taket.

Hur är det för din familj när du så personligt berättar om dem?

– Mamma har blivit rörd av att höra mig prata jiddisch, som hennes föräldrar gjort när inte barnen skulle förstå. Men hon vet inte ännu vad som väntar. Det känns lite pirrigt, jag är ju snäll men också väldigt personlig. Berättar deras historier, som är en viktig del av min.

Hur är det för dig som känt ansikte på Lidingö?

– Jag märker inte av det. Men något jag märkte när jag slog igenom för 25 år sedan var att jag såg fler nackar. Man vänder sig bort, vill inte visa att man tittar.

– På landet kan fler be om en autograf. Här är man van att se kända personer, och det anses nog inte fint att känna igen någon.

– Däremot barnen, jag har ju gjort en del barnfilmer. Min äldsta dotter har börjat skolan på Lidingö och hon frågar mig: ”Varför vet folk vem du är, mamma?” Hon tycker det är lite konstigt.

Showbizniz har premiär på Dramatens stora scen den 8 maj.