Pamela Rizk har i dag arbetat som lärare i snart fyra år och har under ett års tid varit lågstadielärare på Herrestaskolan i Barkarbystaden. Hon har nyligen blivit utsedd till Årets lärare i Järfälla kommun – något som hon inte hade någon aning om förrän Mitt i ringer upp henne.

"Pamela är den sortens lärare som när man är vuxen aldrig glömmer att man hade som barn. Pamela skapar en otrolig trygghet för hennes elever och möter dem utifrån deras förutsättningar till varje pris. Aldrig någonsin har hon gett upp eller aldrig sett hopp för att sina elever ska nå det bästa de kan. Hon utmanar dem på ett motiverande sätt och visar en stark värdegrund kring hur de ska skapas som medmänniskor i sitt samhälle".

– Gud vad gulligt. Man blir ju väldigt rörd, säger Pamela Rizk när hon får höra sina elevers motivering.

"Den stökiga eleven"

Pamela Rizk växte upp i Libanon och hade en svår skolgång. Hon beskriver sig själv som "den person som alltid var sedd som den stökiga eleven".

– Jag var jätteduktig i skolan, men jag hade väldigt svårt för att hänga med och koncentrationen fanns inte där. Jag mådde väldigt dåligt och hade självmordstankar. Man förstod inte riktigt vad adhd var när jag växte upp, säger hon.

Pamela Rizk, 30, hade själv en svår skolgång i och med sin adhd-diagnos.

Privat

Efter att ha flyttat till Sverige påbörjade hon en adhd-utredning som 17-åring och blev tillslut diagnostiserad. Kort därpå började hon studera till lågstadielärare.

– Jag kände att jag behövde motbevisa alla idioter där ute, att jag också kan lyckas.

Ser diagnosen som en tillgång

Utöver sina egna erfarenheter av en tuff skolgång menar Pamela Rizk att hon under åren som lärare sett att barn med NPF-diagnoser inte får den stöttning som de behöver.

– Det handlar inte bara om att få diagnosen, få mediciner och så är allt klart. Det handlar om att man måste bemöta och skapa en relation för att förstå barnen. Även om det skulle påverka mig så har jag alltid stått på barnens sida, då jag själv haft dåliga erfarenheter som barn på grund av min diagnos, berättar hon.

Hon har tidigare känt att hon inte passar in i lärarrollen – något som ändrats under sitt år på Herrestaskolan.

– Alla vet ju nu att jag har diagnosen och det har varit väldigt accepterande på skolan. Rektorn här har varit stöttande och jag har verkligen ett förtroende för henne. Hon har låtit mig vara den jag är och har inte ifrågasatt mig.

I dag ser hon sin egen diagnos som en tillgång, snarare än som ett hinder.

– Man hade velat ha fler lärare med adhd och att de vågar berätta det. Det är verkligen en tillgång. Vi är ju kända för att kunna se krislägen, se alla, lösa problem och märka detaljer.