Nu på söndag (läs: 5/3) avslutar jockeyn Per-Anders Gråberg idrottsbedriften en svensk klassiker med att åka Vasaloppet.

En skaplig comeback för någon som för två och ett halvt år sedan bröt nacken.

– Jag red på en mindre bana i Odense, Danmark. Det blev en trång situation. Jag hann börja bromsa, men blev hängande från hästens hals och landade sedan på nacken, berättar han.

Det var 12 september 2020.

Fick idén efter skadan

När Per-Anders vaknade kände han inga smärtor och fick gå till ambulansen själv. Mindre bra, eftersom det visade sig att han hade frakturer på tre nackkotor.

– Men jag hade tur: Det var inga nerver som skadades.

Först efter en steloperation, två månaders vila på soffan och försiktig rehab kunde han börja träna igen. Gym, och eftersom det var vinter: Skidor. Då väcktes idén att åka Vasaloppet.

Så blev det också redan förra året, men sedan dess har Per-Anders ambition ökat.

Efter sitt fullbordade Vasalopp sökte han till Team Santander som ger proffscoaching för den som vill göra en svensk klassiker: Fyra stora långlopp inom tolv månader.

Som en del av teamet körde han de tre återstående tävlingarna förra året och har därmed tekniskt sett gjort klassikern. Att han ger sig ut i skidspåret igen nu är för att han vill klara alla fyra lopp tillsammans med teamet.

Vad har du för mål på Vasan nu?

– Första gången startade jag i startled tio och fick vänta en hel del. Då fick jag tiden 6.30. Nu startar jag i startled fem så 5.30-6.00 känns rimligt.

Hur mycket tränar du?

– Jag har kört varje dag på Arninge golfklubb. Skidspåret är 2-2,5 km långt så det blir flera varv för att köra en till tre-fyra mil.

Hur kom det sig att du blev jockey?

– Från början var det en slump. När jag var 13 år flyttade en galopptränare in och blev granne med oss. Grannen sa till mig "Du har små fötter och är liten och kommer inte att bli så stor. Vill du inte bli jockey?"

– Jag tyckte det såg coolt och farligt ut.

P-A har gott om pokaler och statyetter från sina många segrar.

Mikael Andersson

Till skillnad mot sin fru (som också tävlat som jockey) och ena dotter beskriver han sig inte som en naturlig hästmänniska.

Blev jockey efter högstadiet

– Jag hade ingen talang, ingen hästkänsla. Men jag hade balans och styrka från det alpina (utförsåkning). Hästkänslan tog lång tid att få, men jag tror den bara kom.

Efter nian tog Per–Anders sabbatsår från skolan och blev lärling innan han var färdig jockey. Det ångrar han inte.

– Nej, jag har ju kunnat leva på en hobby i 30 år.

Faran då?

– Det är en del av tjusningen. Det är som att vara rallyförare eller något annat. Det är en av de farligare sporterna, säger Per-Anders.

Tävlingsridningen kom han igång med sju månader efter olyckan. Till skillnad mot när han bröt ryggen i en ridolycka 2009 var han den här gången noga med att pricka av alla rehabpunkter.

– I början tyckte jag det var löjligt. Men det kändes viktigt. Dels är det åldern – man läker inte lika snabbt när man är äldre.

– Hjärnan kan ju spela spratt också, så att man blir lite rädd efter en olycka. Men – peppar-peppar – det kändes inte så konstigt att rida igen.

När går man i pension som jockey?

– Förr var det nog vid 30-35 års ålder. Men nu har jag kolleger i världstoppen som är 50+.

– Man har lärt sig att äta och träna bättre. Det känns som att alla idrottsmän har lärt sig att förlänga karriären. Se bara på Zlatan.

Är det begynnnade 50-års kris som får dig att köra klassikern?

– Det kunde ha varit det, men det bara rullar på för att jag gjorde illa mig. Nu är jag lite sugen på att göra en superklassiker*.

*En svensk klassiker, men med en totaltid på under 20 timmar).

Hur det gick?

När Mitt i dagen efter kollar på Vasaloppets webbsajt visar det sig att Per-Anders gick i mål med tiden 06:06:11, vilket gav honom placeringen 2578.