Marika Carlsson är van vid att slåss mot fördomar. Den här gången är det matmissbruk och sockerberoende. Just nu befinner hon sig på en andra turnésväng med showen ”Smalast när man dör vinner”.
– Problematiken kring mat är känslig. Hur man smusslar med mat och hur man upplever det när maten kontrollerar dig och inte tvärtom. Det är oerhört skamfyllt att prata om. Jag har aldrig fått så stor och varm respons och så ärliga berättelser. Många har hört av sig efteråt och kanske för första gången vågat berätta för någon, både män och kvinnor i blandade åldrar. Många undrar också vad de ska göra.
För Marika började det tidigt. Barndomen beskriver hon som en ständig jakt på socker. Hon växte upp i ett kristet hem med förmaningar om att vara försiktig med alkohol och spel. Mat såg varken hon eller någon annan som en potentiell fara.
I 25-årsåldern eskalerade beroendet.
– Då hade jag vetat att jag gillar tjejer – levt i garderoben – i fem år. Det var ett svart hål, som jag inte visste vad jag skulle göra med. Tar man då socker försvinner det där jobbiga lite grann i alla fall. Så lyder min hittepå-efterhandskonstruktion, säger hon.
”Inget funkar”
Hösten 2010 hade hon gått ner 35 kilo efter flera år av självspäkning, besatt av mat, träning och vikt.
– Jag är smal och ska må toppen och vilja ligga med alla killar och alla killar ska vilja ligga med mig. Men inget av det funkar. När jag är i mål och förväntningarna inte infrias återgår jag till gamla beteendemönster, berättar hon.
Våren 2011 fick hon något av ett uppvaknande. Bitten Jonsson, lite av en guru inom forskningen om sockerberoende, uttalade sig i ett inslag i Nyhetsmorgon.
– Plötsligt sätter någon ord på mitt kaos. Det blev en brottningsmatch, ena sidan av mig sa: Så det är det där jag har. Den andra sa: Jag är många saker men inte en knäppgök som de!
På hösten samma år gick Marika en kurs hos Bitten och kom i kontakt med Anonyma matmissbrukare, FAA. Där kunde hon berätta sin historia utan att behöva förklara sig, utan att be om ursäkt, utan att bli skambelagd.
I dag har Marika varit ”sockernykter” i elva och ett halvt år, så när som på ett återfall
i samband med att hon slutade snusa för drygt ett år sedan.
– Jag hamnande i en djup depression och tyckte att jag var helt värdelös. Det enda mina röster säger till mig när det händer är att jag ska flytta ut i skogen och äta. Jag ser alltid en sådan byggbarack som släppts ner mitt ute i ingenting framför mig. Det ska växa murgröna på den så att man är en riktig alien.
Roligt utan skam
Föreställningen ”Smalast när man dör” är först och främst rolig, betonar Marika.
– Mycket av det roliga ligger i att man hela tiden lovar sig själv att ”på måndag ska jag börja mitt nya liv”. Jag berättar om min viktresa, dimper ner i allvarliga moment och pratar om hur beroendet drabbar mig och min familj, säger hon.
– Min största vision med föreställningen är att folk ska kunna sitta på sitt jobb på avdelning 12 på ålderdomshemmet och säga att de är sockerberoende utan att någon säger: ”Vad fan vad är det nu, bara för att du inte kan sluta äta kaka ska du vara beroende nu också” (ska läsas på bred skånska). Att man ska slippa den här skammen. Skam och skuld är beroenderösternas bästa kompisar.
”Kommer inte dö”
En turné kräver extra förberedelser och rutiner, eftersom hunger och blodsockerfall gör henne skakig. Det ökar
i sin tur risken att förlora kontrollen.
– Jag köper lite matlådor och tar med en liten kylväska som jag pluggar in i bilen. Miiip, härmar hon.
– Sedan har jag mina vänner i självhjälpsgruppen, och det räcker. Om jag är hungrig i fem minuter tror jag tydligen att jag ska dö.