– Tja, i hela länet är vi väl ett 20-tal personer som jag – som fiskar mindre och mindre för att vi blir stoppade av olika restriktioner och för att det är ont om fisk, säger yrkesfiskaren Anders Jansson, sekreterare i Stockholms läns fiskareförbund.

– Vill man börja fiska får man inget tillstånd, för tillstånden ägs av industribåtarna.

Själv bor han på Björkö i Haninge. När Mitt i frågar kan han inte komma på någon yrkesfiskare i skärgårdskommunerna Österåker eller Vaxholm.

Främsta födkroken

Annat var det förr. På kommunens officiella turistwebb kan man läsa att ”huvudsysslan för Vaxholmsborna i slutet på 1800-talet var fisket” och att staden var berömd för den färska Vaxholmsströmmingen.

Vaxholms siste yrkesfiskare, Leif Sundin, säljer strömming från båten i Söderhamnen, tillsammans med sin pappa Arne Sundin (t h). Bild från sent 1960-tal.

Torbjörn Wileens bildsamling, Vaxholms stadsarkiv.

Leif ”Leffe "Sundin var Vaxholms siste fiskare. Han var son till fiskaren Arne Sundin, även kallad Röde Orm, och hade fiskarsläkt på Storholmen (fram till 2011 en del av Vaxholm).

Efter uppehåll återupptog Leffe fisket i slutet av 1990-talet när han drev firman Strömmingslådan tillsammans med hustrun Lotta.

– I början fiskade han själv, men sen gick det inte. Vi hann inte med att rensa. Han slutade med yrkesfisket 2002–2003, berättar Lotta Sundin.

När Leif efter en tids sjukdom avled 2010 lade Lotta ner Strömmingslådan. Själv kommer hon inte från en fiskarfamilj, men fick hjälpa till en hel del när det begav sig:

– O ja! Det var kul, men jobbigt. Ofta fick man skaka strömmingen ur skötarna, minns hon.

Supertrålarna sopar rent

Rune Wikström, 81 år, är aktiv yrkesfiskare och före detta M-riksdagsman. Han konstaterar också att det blir allt glesare mellan kollegorna i Stockholm. En process som pågått åtminstone sedan slutet av 1970-talet, berättar han.

Rune Wikström kommer från en gammal fiskarfamilj, men återväxten är skral.

Rune Wikström

– Vaxholm hade ett stort och framgångsrikt fiskelag förr, men sedan kom slutet – med PCB, dioxin och sådana gifter som satte sig framför allt i strömmingen.

En mer sentida orsak som både han och Anders Jansson pekar ut är industribåtarna, de så kallade supertrålarna från västkusten, Danmark och Tyskland som opererar i Östersjön.

– Det fiskas mer än bestånden tål, säger Anders Jansson.

Som jämförelse berättar Anders att lokala fiskare under 1900-talet årligen tog upp runt 5 000 ton. Den siffran är nu nere på 50 ton. Resten tar supertrålarna.

– Jag tror det är fem procent som tas av lokala fiskare, säger Anders.

– Det är nästan hopplöst att få strömming, säger Rune Wikström.

– Jag brukar få 2-3 kilo strömming om dagen – men det borde var 15-20 kilo på samma redskapsmängd. Det är ju helt snurrigt, säger han.

– Nu samlas stora stim med strömming i februari-april. Sedan när de kommer in så kommer en trål och tar hela rasket. De tar 1500 ton innan de går iväg och lossar i Danmark. Sedan blir det fiskfoder (till fiskodlingar, reds anm).

Själv driver Rune även en restaurang på Möja där all fisk som serveras fångats av honom. Att själv förädla fisken innan den säljs är ett måste menar han – då går det att leva gott på fiskaryrket.

Dålig återväxt

– Fisket har familjen haft sedan hundratals år tillbaka. Vi har aldrig levt på något annat än vad havet ger, berättar han.

Är det någon som tar över efter dig?

– Nej, tyvärr Jag hade ett barnbarn som var på väg att axla manteln, men när han var 13-14 år blev han tvungen att börja skolan på fastlandet. Då kom han på andra tankar, och nu är det för sent. Nu är han är 25 år.

– Det är jättetrist att inte ha någon som tar över, men så är det. Skärgårdsfisket kommer att självdö och det är mycket myndigheternas fel.

Vaxholmströmmingen då?

– Varför den heter så vågar jag inte svara på. Det var väl för att den höll till däruppe, i Vaxholm, i Trälhavet och Stora och Lilla Värtan. Den gick inte ut i Östersjön.

Han beskriver den som ”ganska småfallen” - liten - jämfört med annan strömming.

Finns den kvar?

– Ja visst finns den. Jag har fiskat många ton av den i mitt liv. Men nu är det ingen som fiskar på den.