Från vardagsrummet hemma hos konstnären på Kungsholmsgatan syns polishuset.

– Jag saknar det inte, men har haft fantastiskt bra polisjobb, säger Heléne.

Mellan 1977 och 2012 var hon polis i Stockholm – sista åren med uppgift att avslöja konstförfalskningar. Men vi får backa bandet till slutet av 60-talet för att förstå hur hon hamnade där och hur det kommer sig att hon nu är en av utställarna på Liljevalchs vårsalong.

Som 17-åring började Helén studera på Carl Malmstens skola Capellagården på Öland. 1975 flyttade hon till Stockholm och Kungsholmen för att jobba på Gustavsbergs porslinsfabrik.

– Där jobbade jag med Stig Lindberg, Lisa Larsson och alla de kända. Det var en hård men väldigt bra skola.

Heléne Andersson ställer ut sina väskor i stengods på Vårsalong.

Olle Anrell

När fabriken lades ner såg Heléne en annons för polisyrket – vilket passade bra eftersom hon var intresserad av juridik och dessutom kunde få betalt under utbildningen.

– Jag sökte och kom in. Det har jag aldrig ångrat.

Östermalmspolisen blev arbetsplatsen där hon jobbade som "vanlig" polis, men hon har också utbildat poliser internt om konst och kultur.

Redan från första dagen som polis visste hon att ville hon jobba med att avslöja förfalskad konst. Men med sådant jobbade bara en person åt gången.

– Så det tog 25 år innan det var min tur.

Lika stor som knarkhandeln

Enligt Heléne omsätter konstbedrägerier lika stora summor som narkotikahandeln, men ändå lägger polisen små resurser på det.

– Det är tyvärr inte något högt prioriterat område trots att det rör sig om enorma summor. Och som det ser ut är det ju i princip helt riskfritt också.

Den som förfalskar konst kan vara en konstnär som inte lyckats i sitt eget konstnärskap, men är ofta en del av organiserad brottslighet. Konsten säljs på mindre auktionshus eller vid sommarauktioner.

– Många tror att de gör ett jättekap, men tror man det kan jag nästan garantera att det inte är så.

Värt 54 miljoner

Ett av de fall Heléne minns mest började med att en man lämnade in en förfalskad tavla vid ett större auktionshus i Stockholm. Sedan dök den ena förfalskade tavlan efter den andra upp.

Efter ett långt utredningsarbete dömdes en man som var utbildad restauratör och som hade jobbat på stora museer i Europa. Han hade förfalskat många verk av bland andra Oskar Kokoschka och Georges Braque.

– Varje gång jag var i hans ateljé hittade jag mer och mer. Och eftersom jag läst konsthistoria och konstvetenskap kunde jag se att det här är inte var Giachometti-skulpturer eller en Oskar Kokoschka.

– Skulle han ha lyckats hade konstverken bara i den utredningen varit värda 54 miljoner kronor.

Alla ska ha råd

Parallellt med polisjobbet arbetade Heléne hela tiden som konstnär. Och efter nio år som utredare av förfalskad konst bestämde hon sig till slut för att satsa helt på konsten och att föreläsa.

Hon skapar bland annat de väskor i stengods som hon nu alltså ställer ut på Vårsalongen. Idén föddes när hon varje vecka gjorde tillsyner vid auktionshusen för att se till att det inte var förfalskad konst som såldes.

– Jag blev så fascinerad av att folk köper begagnade Chanelväskor för 80 000 kronor.

– Alla kvinnor ska naturligtvis ha möjligheten att äga en av dessa ikoner utan att behöva betala så mycket. Så jag tänkte att jag gör dem själv och gick efter priserna på auktionshusen men tog bort en nolla.

Men är de förfalskningar?

– Absolut inte, haha. Vare sig Chanel eller Hermé jobbar ju i lera, så där faller första delen. Och så gör jag inte en kopia utan en illusion av något.

Heléne Anderssons väskor som ser helt äkta ut, men som är helt gjorda i keramik.

Olle Anrell

Hur känns det att få ställa ut på Liljevalchs?

– Helt fantastiskt. När jag kom till utställningen och såg en hel glasmonter med alla mina grejer på Liljevalchs konsthall var det ju hur häftigt som helst. Jag njuter kolossalt.