Musikern Hans Åke "Hasse" Kahn har bott på ön sedan 1958. I köket i huset han bor kvar i än idag berättar han om hur det känns att ha fyllt hundra år.

– Det är faktiskt ensamt men jag klarar mig bra. Jag ser dåligt så kan inte läsa men jag lyssnar mycket på radio och TV.

I januari gick hans fru, också musiker, Yvonne Modin bort. Hasse berättar varmt om hur paret träffades och pekar på en målning av Yvonne som han själv har målat.

– Vi träffades på Nalen, hon var musiker där också. Det var 1946. Hon var fantastisk, säger han och visar en bild på paret på semester i Köpenhamn.

Massor av minnen

Hasse har genom åren arbetat som bland annat jazzviolinist, orkesterledare, musiklärare och kompositör. Fotoalbum, affischer och memorabilia är utspritt över husets tre våningar. På övervåningen står pianot och på det ligger två fioler, instrumentet han spelat sedan barnsben och än idag spelar minst en gång per dag.

Det var här han firade sin födelsedag i mars med kollegor, vänner och familj. Han själv spelade och sjöng låten "Keep on smiling".

– Det blev nog några glas, säger han medan vi tittar på en film från firandet och hans röst fyller rummet.

Att få brev från kungen tar han med ro.

– Det var väl bra, säger han.

Genom åren har han spelat med giganter som Alice Babs och Evert Taube. Bland annat var han en av de fiolelever som spelade i filmen "Swing it, magistern!".

Infödd stockholmare

Bland sina egna favoritminnen finns somrarna när han jobbade på Båstad strand. 1956 arbetade han som kapellmästare på en jorden runt-kryssning på Svensk Amerika Linjens fartyg M/S Kungsholm.

– Det var härligt, jag träffade mycket folk. Vi hämtade upp passagerarna i USA och sedan var vi borta i några månader.

– Jag har försörjt mig på att spela fiol hela livet.

För ett sekel sedan föddes han i Stockholm och musikkarriären startade som 10-åring när han började med fiol.

– Det är egentligen för sent, man ska börja ännu tidigare. Alla professorer jag haft har egna ideér om hur man ska spela så man fick ofta lite börja om från början varje gång. Jag var inte särskilt flitig sa de alltid, säger han.

Det mesta av uppväxten spenderades på Södermalm. När han inte spelade fiol var en favoritsysselsättning att fråga kuskar vad deras häst heter.

– Vi hade stall nära oss och där fanns ett lärlingshem där pojkar som utbildade sig fick äta och bo. Där lärde jag mig massor.

Kärleken till hästar är tydlig i huset och har varit med honom hela livet. Hans äldsta son Michael "Mischa" Kahn var jockey och känd galopptränare innan sin död 2007 och även dottern Viktoria, som är musiker och skådespelare, red mycket. Innan de byggde och flyttade in i huset han bor i idag, bodde de i huset intill.

– Vi hade en häst till henne på gården, som vi importerade från USA.

Då kom jazzen

Som 17-åring, med jazzens intåg i Stockholm, blev det premiär på Chinateatern med gruppen "Shoe shine boys". Han berättar glatt om ett tillfälle där han spelade på en lånad Amatifiol från 1600-talet.

– Det gick bra, men det är ingen större skillnad. Det är bara att de är dyra. Men de är väl bra, säger han.

Han berättar om tiderna på Nalen, där han bland annat spelade under mörkläggningen av Stockholm under andra världskriget och om tiden som musiklärare på den kommunala musikskolan i Brännkyrka.

Sittandes intill pianot, i ljuset från det stora fönstret som vätter ut mot gården, plockar han upp fiolen.

– Jag måste spela in mig lite, säger han glatt men redan efter ett par sekunder spelar han för fullt.

På frågan om vad han ser som de största förändringarna under hans livstid tar han upp det faktum att det var hälften hästar och hälften bilar på gatorna när han var liten, något han uppskattade. Men han ser att mycket har förbättrats.

– Att feminismen har kommit är tur. Så fruktansvärt som kvinnoföraktet har varit under mitt liv, det är hemskt.

Han minns en skoltid som var tuff.

– Jag har fått mycket stryk, säger han och berättar om ett tillfälle han fick rapp av läraren.

– Men det var alltid värst för tjejerna, det var förfärligt vad de fick så ut med.

Desto trevligare är minnena från alla tider på Lidingö. Alla hans fyra barn växte upp och gick i skolan här. Yvonne ledde kören på ön och jobbade som musiklärare. I ena rummet står en motionscykel. Den trampar han på varje dag.

– Det kallas ju hälsans ö, det är här man blir 100 år.