När den nuvarande stationsbyggnaden på Östra station invigdes den 7 oktober 1932 var det med pompa och ståt. Ingenstans hade man sparat på krutet.
Arkitekt var Albin Stark, och för inredningen stod Axel Einar Hjorth, som på den tiden var chefsarkitekt på Nordiska Kompaniet, där de specialritade stolarna, borden, blomlådorna och klädhängarna också tillverkades.
Men det riktigt speciella är att det mesta är kvar än i dag.
– Det är unikt, det är ju rena rama museet det här, säger Berit Wahlberg.
Och det är till stor del hennes förtjänst. Hon har drivit restaurangen i egen regi sedan 1983. Då tog hon över efter sin moster, som hade skött ruljansen sedan 1935.
– Jag hade jobbat här i 25 år redan då. Vi hade 20 lunchgäster om dan och några gubbar som satt och drack öl på kvällen. Jag fick nästan börja om från noll, men jag hittade en bra kock.
Berit fick både fart och fason på stället. Under åren har det kommit att bli ett älskat stammishak för allt från Djurgårdsfans till skådespelare och politiker.
– Fotografen Lennart Nilsson var här mycket, han var en genuint snäll och fin människa. Ulf Adelsohn har också varit här, och Lars Ohly. Men inte samtidigt, poängterar Berit med glimten i ögat.
Men lätt har det inte alltid varit, berättar hon.
Flera gånger har hon lånat pengar för att hålla restaurangen vid liv. Värst var det i mitten av 1990-talet när tiderna var dåliga och stationsbyggnaden genomgick en stor renovering.
– Fastighetsägaren sa att det skulle ta åtta veckor, men det dröjde fyra månader innan vi kunde öppna igen. Jag fick sälja villan och mellan 94 och 96 hade jag ingen fast adress.
Som tur är – och det är väl därför hon orkat fortsätta – har de fina stunderna varit minst lika många.
Att den ansedda brittiska tidningen The Guardian år 2015 utsåg Järnvägsrestaurangen på Östra till en av Europas tio bästa järnvägsrestauranger lämnade förstås ett starkt avtryck hos Berit som lagt så mycket tid, pengar och omsorg på sitt livsprojekt.
Men den största glädjen är ändå gemenskapen med stammisar, gäster och kollegor.
– Att se när folk är glada och nöjda med maten, och höra hur måna de är om att det här stället inte ska försvinna – det är otroligt. Och när mångai personalen stannar i över 20 år, då blir man som en familj till slut, man bryr sig om varandra.
Hur länge restaurangen får vara kvar i familjen återstår att se.
Berit berättar att hennes dotter inte är intresserad av att ta vid. Samtidigt vill hon inte låta vem som helst ta över hennes värv.
– Det är inte aktuellt just nu, men om jag ska sälja måste det verkligen vara till någon som vill bevara det här.