Två år i taget. Så lever den prisbelönta författaren och Lidingöbon Majgull Axelsson – efter ett par jordsnurr tar hon nästan jämt farväl.

Den här gången har hon tillbringat tiden med en fosterhemsplacerad 16-åring, en psykolog med Parkinson, en pensionerad förlossningsläkare och ett par som lever med missbruk.

Under perioden har hon vaknat fly förbannad – vilket är motorn i hennes skrivande.

– Den här gången var det fallet kring Lilla hjärtat som triggade mig. Jag började tänka på livet innan ett barn dör. Och på den ständiga förnedringen i att ha föräldrar som vill utöva makt rent fysiskt.

I Majgulls roman ”Svalors flykt” – som gavs ut den 5 april – blir 16-åriga Molly, eller Zadie Moonbeam som hon valt att heta, skickad till ett fosterhem. Boken följer Zadie och psykologen Christel – som ska bedöma om Zadie är redo för en egen lägenhet. Mellan dem spirar närhet, ett slags släktskap.

Ett nöje och en plåga

Majgull kliver alltså mellan att vara Christel, en kvinna i pensionsåldern, och en 16-åring när hon skriver.

– Jag blir den jag skriver om. Historier rör sig oavbrutet i mitt huvud. Det är ett nöje och samtidigt lite av en plåga.

"När jag läser ser jag inte text utan jag jag ser bilder. Det har hänt att jag tror jag sett något på tv som jag läst i en bok", säger Majgull Axelsson.

Pekka Pääkkö

När Zadie Moonbeams lillebror föds har föräldrarna börjat med heroin. Pojken omhändertas av fosterföräldrar – men när han är fyra år kräver hans biologiska föräldrar vårdnaden.

– Jag tycker inte nödvändigtvis att alla ska ha rätt att vara föräldrar. Ägg och spermier bör inte automatiskt föra med sig makten över en annan person.

Zadies bror blir så småningom dödad. När pojken har dött, mamman har dömts och pappan ligger hjärndöd får förlossningsläkaren – som hjälpt till att föra pojken till världen – ett hotbrev.

– Mamman anser att det är hennes fel att barnen hamnat i jourhem – och efter en tid blir det riktigt otäckt. I brevet används ett läskigt ord: suggluder.

Gulligt? Snooze

Maktlöshet är ett tema som genomsyrar flera av Majgulls böcker, eftersom människor i utsatthet är något som gör henne särskilt upprörd.

– Det finns en mörkläggningsgardin på Ikea som heter Majgull. Jag är en eländesförfattare. Är det för gulligt och rart så somnar jag.

Historier Majgull vill berätta är ofta löst inspirerade av människor hon mött.

– Jag minns skoltiden, en flicka som gick i vår klass en tid. Hon drog upp axlarna och fnissade med handen för munnen. Hon såg rädd ut. Jättesöt och med persikofärgad hud.

– Den flickan var placerad i fosterhem och jag undrar ibland hur livet blev för henne. Jag vet inte varför men hon gjorde ett djupt intryck.

Ofta börjar det också med ett hus.

Majgull har redan börjat skriva på en ny bok, men hon har inte hittat huset än.

Var det något nu du blev arg över?

– Nu har jag faktiskt mest en fråga. Men vet inte om jag klarar det. Ingen annan har någonsin klarat av att svara på den frågan. Men man måste ställa den i alla fall.

Vad är det för fråga?

– Sådana frågor svarar jag inte på förrän boken är klar.