Musik ska byggas utav glädje, heter det i en gammal slagdänga med Lill Lindfors från slutet av 70-talet.

Men när skånska pianisten och sångerskan Anja Horner hade släppt sitt debutalbum för drygt tre år sedan, drabbades hon av en musikalisk baksmälla där skapandet kändes allt annat än glädjefyllt.

– Det var en period då jag hade väldigt dåligt självförtroende. Att göra musik hade blivit så extremt tråkigt och kravfyllt, berättar hon i telefon från studentlyan i Tallkrogen.

Vägen tillbaka hittade hon oväntat genom gamla låtar från Melodifestivalen. Hon beskriver sig inte som något klassiskt mello-fan. Men när hon satte sig ner vid pianot och tolkade Linda Bengtzings ”Jag ljuger så bra” var det något som föll på plats.

– Jag ville göra något opretentiöst och kom att tänka på schlagers. Många av de här låtarna har ändå funnits med mig sedan jag var liten. Det visade sig vara exakt vad jag behövde.

Så föddes idén till den ep som släpptes i veckan, och som fått namnet ”Är det det här du kallar kärlek?”efter Lasse Holms och Monica Törnells vinnarbidrag från 1986 (orginaltiteln skrevs ”E' de' det här du kallar kärlek?”).

Där gör hon egna tolkningar av fem kända Melodifestivallåtar.

Ep:n har fått sin titel efter Lasse Holms och Monica Törnells vinnande bidrag i 1986 års Melodifestival.

Paula Cyrillus

I avskalad kostym

Den som minns de hurtigt tempofyllda orginalversionerna kommer knappt att känna igen sig. I Anja Horners avskalade pianotappning har de förvandlats till vemodiga och intima historier som dryper av hjärtesorg och frustration.

– Mycket händer när man skalar bort bandet och peppen som finns i låtarna. Jag tycker också det är intressant hur en viss typ av ackord kan framkalla en viss känsla, säger hon.

Samtidigt som hon plockat fram det sorgsna i låtarna, har hon haft roligt på vägen.

– Jag har lagt många timmar på att jobba med arrangemangen men det har inte känts som ett hårt jobb. Det blev ett musikaliskt lustprojekt.

Hur tror du att dina tolkningar tas emot av inbitna mello-fans?

– Jag hoppas att de kan se det som en hyllning till de här låtarna och texterna – och till artisterna som framförde dem. De får höra nya versioner där texterna får en helt ny innebörd. Kanske kan det ge lite pånyttfödd kärlek till de här låtarna.