I 22 år har Eva Bergvall jobbat med keramik på Berga gård i Skå.

Ändå känner hon sig ofta lite ny.

– Jag kan inte låta bli att testa grejer och om man experimenterar då kan det gå åt pipan. Så jag känner att jag fortfarande håller på att utbilda mig, säger hon.

Konstringshelgen står för en betydande del av årets försäljning – runt 300 personer brukar dyka upp i verkstaden över de två dagarna berättar Eva Bergvall.

Mikael Andersson

Som med raku, en bränningsmetod där syret i elden snabbt stryps och godset utsätts för en temperaturchock.

– Det är risky business. Det kan bli riktigt dåligt när man rycker ut dem stekheta. Då lever man farligt.

Så känns det nervöst?

– Nej inte alls. Men jag behöver hålla tungan rätt i mun. Och spänningen är en del av det. Gillar man inte äventyret så ska man använda brödrosten, säger Eva och klappar på den stora brännugnen.

Ett hjärta bränt med metoden raku. Syret i elden har snabbt stryps och det har gett kopparen i glasyren dess gröna färg.

Mikael Andersson

Färingsölera

Andra experiment har varit att blanda aska i glasyren från eldade träd i trädgården och att gräva upp lera från fälten utanför att dreja med. Färingsölera visade sig fungera fint och gav en vacker röd ton när den brändes.

– Men lergods håller inte lika bra som stengods. Och jag vill att mina saker ska funka i diskmaskin och mikro och hålla länge. Jag hör ibland av kunder som har haft mina koppar i 20 år, så vill jag att det ska vara, säger Eva Bergvall.

Eva Bergvall fick sin första smak på keramik under sin utbildning på Nyckelviksskolan. Sedan köpte hon en drejskiva och satte igång. ”Jag lärde mig själv. Jag kände mig som värsta sopan på att dreja i början, men sen har jag suttit och nött och nött och nött”, säger hon. 

Mikael Andersson

Konsthantverk är en sorts motståndshandling mot massproduktion, menar hon.

– Alla skulle må bra av att hålla på med något hantverk, att dreja en kopp eller sticka en tröja eller mecka med en gammal moped. Det gör att vi förstår grejerna vi har och värderar dem högre, säger hon.

Att syssla med konsthantverk är en motståndshandling mot massproduktion. ”2 000 kronor för en tekanna är prisvärt när man inser hur många timmar det tagit att göra den”, säger Eva Bergvall.

Mikael Andersson

Intimt

Just en kopp kan folk också ha en mycket intim och personlig relation till, menar Eva Bergvall. En del vill ha en jättetunn kant mot läpparna, andra vill absolut ha vit insida. För vissa är det viktigt med en mjuk form att lägga handflatan mot, andra skulle aldrig dricka i en mugg utan öra.

– Det finns inte en kopp som passar alla. Det är en väldigt personlig sak, hur vi vill ha vår kaffemugg, säger hon.

I åtminstone 16 år har Eva Bergvall varit en punkt på Konstringen.  "Det kan vara längre, jag minns inte exakt. Men jag hittade en kassabok från Konstringen 2007, så då vet jag att jag var med", säger hon.  

Mikael Andersson

Ingen röd tråd

Men koppar är bara en liten del av produktionen hos Form från Skå. Verkstaden rymmer stora kannor och små frökapslar, vaser, skålar, fat och skedar, och skulpturer av djur, händer och anatomiska hjärtan.

– Det plågade mig länge, att jag inte har en röd tråd utan i stället sveper diffust mellan grejer. Men nu har jag förlikat mig med att det är sådan jag är.

Inför Konstringshelgen försöker Eva Bergvall ändå samla verken kring något tema. Tekannor var det ett år, allmogetema ett annat. I år är det skogstema.

– Så det blir kottar, lavar och björktickor. Och så har jag gjort harar. Det är inte helt typiskt för mig, men jag hamnade i ett harflow.

Eva Bergvall har testat att dreja i lera från åkern utanför. Men hon jobbar mest i stengods, eftersom det håller bättre.

Mikael Andersson