Bertil tittar misstänksamt mot fanbärarna. Det här är hans akilleshäl. Otäcka tygstycken som fladdrar framför ögonen.

Solen strilar in genom ridhusfönstren hos Polisrytteriet. I dag är det övning inför den stora kortegen som ska gå genom staden den 16 september för att fira Kungens 50 år på tronen. En dag då fanor kommer fladdra över hela staden.

Bertils ryttare Annica Gleijsner ber honom att kliva fram, rakt mot fanan. Han rycker till när den är alldeles nära. Annika berömmer när han ändå går förbi. Nästa gång rör fanan på sig.

Många hästar hade reagerat med panik om någon la en stor flagga över huvudet på dem, men inte Cobra. Han Har hittat nåt spännande att titta på lite längre bort och bryr sig inte om flaggan.

Tom M Kronestedt

Trygga tillsammans

Tillsammans tar de sig igenom övningen och mot slutet rycker Bertil inte till längre. Han reagerar med blicken men istället för att låta flyktbeteendet ta över tycks han ha bestämt sig för att det är okej.

– När vi tränar hästarna så här handlar det om att bygga ett förtroende. Hästen ska känna sig trygg med att vi inte kommer att sätta dem i skiten, säger Zanna Tvilling som är polisinspektör, till häst.

Det finns flera fördelar med polishästar. De kan bland annat ta sig fram lättare på områden där det inte går att köra bil, som i skog eller i parker. Dessutom har de en lugnande effekt på människor vilket gör att de underlättar möten med medborgarna, menar hon.

Viktigt med nyfikenhet

En polishäst måste vara modig och ha ett lugnt temperament. Men det är också viktigt att den är nyfiken och tycker att det är roligt. polisen Isabel Gonzales häst Cobra har tidigare tyckt illa om när saker kommer nära huvudet, nu låter han fanan smeka hans öron, kinder och mule utan att reagera.

– Duktig kille, wow, är det samma häst?!

Inom polisrytteriet finns det bara vallackar, det vill säga kastrerade hanar. Alla är fux eller bruna för att inte sticka ut, och alla är stora. Väldigt stora.

– Cobra är den minsta hästen i stallet och han är 1,65 i mankhöjd, berättar Isabel.

Hästen har ett mycket starkt flyktbeteende och ett lika starkt flockbeteende. Det förstnämnda försöker man lära dem att tygla. Flockbeteendet däremot måste vara kvar. De blir trygga av varandras närvaro.

Små steg

– Sen blir det väldigt starka band mellan ryttare och häst. Cobra vet ju precis hur jag rör mig på ryggen. Han känner igen mina olika röstlägen. Utan det bandet skulle det inte funka, säger Isabel.

Hon klappar ömt Cobras hals. Han står tryggt i manegen medan de andra rider runt, fanor fladdrar och det bankas på trummor.

– Den allra mesta miljöträningen får de ute. Här ser vi till att det inte är för mycket "herrejösses"-grejer. Vi tar träningen i små steg så att hästarna hela tiden är med. Ett bakslag kan ta väldigt lång tid att komma tillbaka från. Och här hemma ska de alltid känna sig trygga, säger Zanna Tvilling.

En stunds kel innan det är dags för träning.

Tom M Kronestedt