På Vegagatan har pophistoria skrivits.

Sex decennier senare är gatan sig lik, tycker Maud "Måddan" Lindqvist:

– De har målat husen förstås, de var väl gula allihop. Eller var de beiga?

Låt oss föreställa oss dessa kvarter, kanske beiga, anno 1964.

En 18-årig Måddan och en 17-årig Eva "Plommon" Soelberg kommer gående med varsin gitarr.

– Då träffade vi en reporter från lokaltidningen, Ove Blanch. Han sade: "Spelar ni, tjejer?" säger Plommon.

– Då svarade jag: "Ja, min herre har den äran att träffa Sveriges första tjejpopband", säger Måddan.

Eva Kroon-Bisenius, Eva "Plommon" Soelberg, Christina Dannberg och Maud "Måddan" Lindqvist på Vegagatan, där allt började. "Både barndomen och ungdomen var positiv här", säger Plommon.

Eva Kroon-Bisenius, Eva "Plommon" Soelberg, Christina Dannberg och Maud "Måddan" Lindqvist på Vegagatan, där allt började. "Både barndomen och ungdomen var positiv här", säger Plommon.

Stefan Källstigen

Ove nappade. Han och tjejerna kom överens om att ses dagen därpå för fotografering.

Kruxet var att det inte fanns något band.

Förband till Who

Snabbt inkallades två vänner till. Däribland Eva Kroon-Bisenius, sedermera gruppens batterist.

– Det låg i tiden att starta band. Vi hade gjort allt annat, tyckte vi. Varit med i olika gäng, blivit bjudna på alla möjliga partyn. Så det passade hemskt bra, säger hon.

Efter artikeln började erbjudanden om spelningar rassla in. Tjejerna tvingades lära sig lira på riktigt.

Sedan blev det skivsläpp, folkparksgig – och jobb som förband till The Who på Hovet.

Plommons repar 1964, i en lokal vid korsningen Vegagatan/Fredsgatan.

Plommons repar 1964, i en lokal vid korsningen Vegagatan/Fredsgatan.

Privat

Att det gick så pass bra kan ha haft med tjejernas kaxighet att göra, tror Måddan:

– Folk sade: "Ni är väl inget band?" "Det kan du ge dig på att vi är", sade vi.

Blev ni tagna på allvar fast ni var tjejer?

– Ja, jättefort. Däremot var det väl många killmusiker som tyckte att det var "lite sådära", men det var för att vi var konkurrenter.

– Sedan fanns det de som var jättegulliga, till exempel Svenne och Hep Stars.

Missade Tio i Topp

Plommons största inspirationskälla var annars Beatles. Om det skvallrar låten "Last Train to Liverpool", ett av få Plommons-original och av somliga betraktad som en svensk popklassiker.

Bildjournalen slog stort på Plommons 1965. "Scenkläderna är inte sexiga på något sätt, utan de är snygga, vackra, stilfulla", tycker Eva Kroon-Bisenius.

Bildjournalen slog stort på Plommons 1965. "Scenkläderna är inte sexiga på något sätt, utan de är snygga, vackra, stilfulla", tycker Eva Kroon-Bisenius.

Bildjournalen

Men på åtråvärda Tio i Topp hamnade den inte.

– Den största orsaken var att de testade fel sida på vår singel, säger Plommon.

– Så betedde man sig mot damer och det gör man lite fortfarande. Det är därför vi är så kaxiga, för nu är det ingen som kaxar emot oss längre, säger Måddan.

Ni spelar mest covers. Varför skrev ni inte mer eget?

– Det tog fart så fruktansvärt snabbt. Sedan var det folkparkerna, sju, åtta låtar på varje ställe och tre spelningar varje fredag, lördag, söndag. Då fanns det inte tid att skapa nya låtar, det räckte med covers, säger Eva Kroon-Bisenius.

"60-talet dör inte"

På senare år har de numer mogna plommonen nått en ny publik. Bland annat i TV4:s "Talang", där de rev av Little Evas "Do the Locomotion". Nu senast lirade Plommons med en annan 60-årsjubilar, bandet New Generation, på Kulturhuset.

Plommons brukar presentera sig som världens äldsta tjejpopband. "Det är klart att det är", säger Måddan. På deras repertoar finns 1960-talsklassiker som "Do the Locomotion", "Be My Baby" och den egenskrivna "Last Train to Liverpool".

Plommons brukar presentera sig som världens äldsta tjejpopband. "Det är klart att det är", säger Måddan. På deras repertoar finns 1960-talsklassiker som "Do the Locomotion", "Be My Baby" och den egenskrivna "Last Train to Liverpool".

Stefan Källstigen

Också Sundbybergs kräft- och surströmmingsskiva har förärats besök av rocklegendarerna.

– 60-talet dör inte. Vår generation och även ungdomarna gillar musiken för att det är så melodiösa stämmor, säger Eva Kroon-Bisenius.

Hur behåller ni stinget efter 60 år?

– Det går ju ut på att man gör grejer som man tycker om, vare sig det är musik eller idrott. Det tror jag är drivkraften, att man får hålla sig någotsånär på benen, säger Måddan.