De började med ett fotografi. Huddingebon Eliz Lindström såg en bild på flickorna framför Glömsta gård.
"1902 togs denna bild av flickor och lärarinnor på Gömsta barnhem", stod det under bilden, som kom från kvinnotidningen Idun.
– Jag blev så nyfiken och tänkte att jag måste ta reda på vad som hände med flickorna. Jag har grävt fram varenda historia, säger Eliz Lindström.
Hon bor själv bara någon kilometer från Glömsta gård. Hon arbetar som kulturutvecklare på kommunen och forskar i Huddinges lokala historia på fritiden. Mitt i Huddinge skrev i våras om en vandring genom Huddinges historia, där Eliz Lindstöm låg bakom forskningen kring de medverkande karaktärerna.
https://www.mitti.se/nyheter/pa-vandring-genom-huddinges-historia/repves!Cu@ZKyha3PJ0E4cPKtCw/
Även här är det ett gediget arbete som ligger bakom.
– Jag letade i konfirmationsböcker och lyckades hitta alla 14 flickor som bodde där. Jag har kartlagt dem från vaggan till graven, säger hon.
Levde som på en internatskola
Flickorna kom till Glömsta gård när de var i 10–11-årsåldern.
– Gemensamt för dem var att de saknade skydd. Kanske var de uppvuxna med ensamma mammor eller pappor som var änkemän. Andra hade bott i fosterhem hela livet, säger Eliz Lindström.
Föreningen för värnlösa flickors skydd, som drev hemmet, var den tidens societet.
– De var riktiga högdjur hela gänget. Bland annat var Ida Lamm, en känd konstnär, och Anna Hedin, mor till upptäcksresande Sven Hedin, med i styrelsen. August Strindberg donerade vinsten från försäljningen av en kalender till hemmet. Det var verkligen mecenater som värnade om de här flickorna, säger Eliz Lindström.
På Glömsta gård fick de lära sig att läsa och skriva och de fick yrkesutbildning till tjänarinnor. Flickorna bodde på hemmet tills de var i 17-18-årsåldern.
– De levde som på en internatskola, de levde inte i samhället, utan hade sitt eget liv där på gården. De gick i kyrkan och konfirmerade sig, annars var de ganska isolerade.
Eliz Lindströms forskning visar att flickorna klarade sig relativt väl efter sin tid i Glömsta.
– Det gick ganska bra för dem. En av dem hamnade på den kriminella banan, men de flesta arbetade som hembiträden och inom industrin. Några blev föreståndarinnor. En av dem utbildade sig till lärarinna. Om de inte hade fått hjälp hade de haft en helt annan framtid, säger hon.