Visst ser de självsäkra ut, buketterna med jätteloka som breder ut sig här och var. Men liksom andra kaxiga individer är de inte alltid önskvärda.

– De ser faktiskt lite läskiga ut, och det är de också, säger Magnus Rignell, vd på Naturgruppen.

På Sundbybergs stads begäran har hans företag släpat ut en vagn till den gröna plätten intill Enköpingsvägen.

I den väntar fem hungriga baggar.

– Det känns som en så himla spännande metod, säger stadsträdgårdsmästare Håkan Blanck med förväntan i rösten.

Håkan Blanck, stadsträdgårdsmästare på Sundbybergs stad.

Malin Lövkvist

För den som inte redan räknat ut det går metoden ut på att gotlandsfåren käkar upp jättelokorna.

En giftig, invasiv växt som orsakar hudskador, bekämpad av bräkande idisslare. Hur går det ihop?

Glufs

Faktum är att vita får kan skada sig på jättelokorna. Svarta får däremot, förklarar Magnus Rignell, klarar av att sluka dessa växter tack vare sina pigment.

– Därför kör vi med svarta får.

– Sedan har vi kommit fram till att det ska vara baggar. De är modigare än tackor. Jag tror att det är evolutionen som har styrt det lite, baggar behöver inte bry sig på samma sätt.

Baggvagnen öppnas, och fem fyrmagade naturvårdare stegar in i den temporära hagen.

Baggarna tar direkt sikte på jättelokorna. I flocken finns en "veteran" som har varit med och käkat växterna lite längre än de andra. Han heter Janos.

Malin Lövkvist

De hamnar direkt bland jättelokorna. Målinriktat börjar de glufsa i sig dem, bit för bit.

– Det här var för bra för att vara sant, säger stadsträdgårdsmästaren.

Även annat i inhägnaden får följa med ner i magarna. Här finns till exempel gott om asplöv, vilket fåren tar notis om.

Har man fått i sig tillräckligt med jätteloka går det i stället fint att sträcka sig efter lite asp.

De ska vistas här i två omgångar: dels nu i juni, dels längre fram i sommar. Efteråt, berättar Håkan Blanck, ska staden undersöka hur mycket jätteloka som är kvar.

– Vi har inte gjort det här förut, så vi vet inte hur glupska de är, tillägger parkingenjören Monika Sjölund.

Svårbemästrade

Den hungriga starten får ses som ett gott tecken. Staden har tampats med jätteloka tidigare, och försökt bekämpa dem med bland annat hetvatten.

Svarta får kan festa på jätteloka, men hur nyttig är egentligen växten för dem? Det vet inte Magnus Rignell. Han misstänker dock att djuren har en inbyggd känsla för vad de mår bra av att äta. "Det kan vara så att de tycker att de är goda", säger han.

Men här, där växternas stjälkar liknar kraftiga rör, får inte det knepet tillräcklig effekt.

– De är svårbemästrade, konstaterar Håkan Blanck.

Samtidigt sprider sig jättelokan väldigt snabbt. Finge fåren fason på grönskan vid Enköpingsvägen, ökar chansen för mer välkomna arter att växa fram i stället.

I den tillfälliga hagen finns inte bara gott om växtlighet, utan även saltblock, mineraler och vatten åt fåren.

Malin Lövkvist

Men det är inte bara det ekologiska perspektivet som gör baggarna lämpliga, menar Magnus Rignell.

– Det finns ett socialt perspektiv också, i att få ut betesdjur hit. Det är kanske inte någon jättepublik plats, men det går ändå folk här.

Trivs fåren här då, med tanke på bilarna?

– Har de bara mat och vatten så är det inget problem. Och de är ju här bara en kort tid.

Sedan då?

– Då flyttar vi vidare dem till nästa hage. Som tur är äter de hela tiden, får är bra på att äta.