Det ligger en uppenbar tyngd över korridorerna i Kista grundskola. Eftermiddag ska snart bli kväll, och föräldrar, syskon, lärare, klasskamrater, politiker och andra inbjudna ska komma hit för att ta del av den utställning som en grupp niondeklassare har satt upp efter ett stort arbete om Förintelsen.

Hundratals bilder och texter pryder väggarna, och i några av klassrummen har eleverna förberett presentationer om de olika dagarna på de hågkomstresor de gjort till Polen.

– Det är blandade känslor i dag, men framför allt känns det kanske bra och viktigt att få berätta och informera andra. En stor del av vad jag tagit med mig från arbetet är att man aldrig får sluta prata om vad som hände, och att man aldrig, aldrig får glömma, säger Radwan Sadik, en av eleverna som deltagit i projektet.

Eleverna har gjort en stor utställning med bilder och texter från sina dagar i Polen.

Eleverna har gjort en stor utställning med bilder och texter från sina dagar i Polen.

Mikael Andersson

Besökte historiska platser

Under arbetets gång har de fått lära sig om vad antisemitism är; hur det visar sig i dagens samhälle och vad som hänt i historien. Hågkomstresorna gjordes under förra året, i två olika grupper tillsammans med elever från andra skolor.

Utställningen tar besökarna med från starten på Arlanda och sedan dag för dag under den vecka eleverna var borta.

– I början tror jag många kände att det mest var väldigt spännande hela grejen, vi skulle få resa till ett annat land, Polen, det kändes roligt. Jag var väldigt nyfiken och ville lära mig mer. Men sedan, redan under förseminarierna, förstod jag att det skulle bli så mycket mer än bara en resa, säger niondeklassaren Yusuf Mohamud.

Grupperna besökte bland annat Krakow och den judiska stadsdelen Kazimierz, de var i koncentrations- och förintelselägerna Auschwitz och Auschwitz II-Birkenau och i städerna Jordanow och i Rabka, där SS hade en skola. De besökte ghetton och historiska platser.

Det var hundratals berättelser och vittnesmål, många syner att bearbeta.

– På vissa platser kunde man nästan känna närvaron, att människor var där, plågats, tycker jag. Nu när jag är tillbaka känner jag att jag inte är riktigt densamma faktiskt. Jag ser inte på saker lika lättsamt längre, som jag kanske gjorde förut. Det var en tankeställare som påverkade hela livet, säger Yusuf.

Nahiyan Chowdhury, Elif Cifoglu, Yusuf Mohamud och Radwan Sadik.

Nahiyan Chowdhury, Elif Cifoglu, Yusuf Mohamud och Radwan Sadik.

Mikael Andersson

Tunga berättelser att bearbeta

Nahiyan Chowdhury och Elif Cifoglu, som också varit med i projektet, nickar instämmande.

– Att få se på så nära håll hur människor torterades, det går inte att beskriva. Det var gaskammare, krematorier, trånga utrymmen som bara var till för att hundratals personer skulle stå samlade utan mat som en tortyrmetod, att få lyssna på historier från offer... Det var fruktansvärt och jag har kommit till så många insikter, till exempel att man inte ska skämta om Förintelsen, säger Nahiyan.

– Det som gjorde ondast för mig var nog när de berättade om hur det gjordes experiment på tvillingar. Hur de amputerade kroppsdelar, fräste deras hår och ögon. Jag har själv en tvilling och det kom väldigt nära, man har en så speciell relation. Att den andra skulle behöva utsättas för något sådant – jag kan inte ens tänka mig den smärtan, säger Elif.

"Att den andra skulle behöva utsättas för något sådant – jag kan inte ens tänka mig den smärtan", säger Elif, som själv har en tvilling, om experimenten på tvillingar.

"Att den andra skulle behöva utsättas för något sådant – jag kan inte ens tänka mig den smärtan", säger Elif, som själv har en tvilling, om experimenten på tvillingar.

Mikael Andersson

Dagen då de besökte koncentrationsläger drabbade många hårt. På kvällen var de lediga och fick tillbringa tiden hur de ville, men de flesta valde att stanna på hotellet.

– Många var jätteledsna, man ville nog mest vara för sig själv och reflektera, säger Radwan.

Han fortsätter:

– Det blev, som jag sa förut, så tydligt att vi aldrig får glömma, och hela tiden måste ha det med oss i allt vi gör i dag. Konflikt leder bara till mer konflikt och oftast är det vi själva som skadar varandra mest, sällan yttre faktorer. Sätter vi ras, etnicitet och ursprung mellan oss kommer det sluta illa, det finns det tydliga bevis på. I slutändan är vi allihopa människor.

Radwan Sadik och Nahiyan Chowdhury berättar att de båda fått nya insikter om livet efter resan till Polen.

Radwan Sadik och Nahiyan Chowdhury berättar att de båda fått nya insikter om livet efter resan till Polen.

Mikael Andersson