Det luktade. Det lät. Det var skitigt. Kajerna har genomgått en stor förändring på bara några decennier.
Det var ju inte riktigt så att man strosade omkring på kajerna med en latte i näven och insöp Saltsjöns marina dofter. Inte för hundra år sedan.
Då var det helt andra duster som träffade ens luktorgan om man till äventyrs hade råkat hamna på en kaj.
Kajerna var reserverade för de som hade sin utkomst där – hamnsjåare, skeppare, tulltjänstemän och kanske en och annan av de sista fiskarna.
Historiskt sett har kajerna i innerstan varit arbetsplatser. Rekreation var på sin höjd något för överklassen och då gick de garanterat inte ner till hamnen.
Trots sina 770 år och långa strandlinje har Stockholm inte haft kajer så väldigt länge. I början fanns bara en allmän lastbrygga på Skeppsbron "Fiskastrand" och en liknande på mälarsidan "Kornhamn".
Järnvågen, som fanns på diverse platser i staden (som i princip länge bara bestod av Gamla stan) var av central betydelse. Det var navet kring vilken den livliga hamnaktiviteten kretsade.
Först 1733 var Skeppsbron, Munkbron och Stadsgården försedda med sammanhängande hamnskoning. Så som vi är vana att se kajerna nu. Men det finns faktiskt fortfarande små sträckor längs vattnet i vår stad som ännu inte är kajskodda.
Och det var inte så länge sedan som kajerna bytte skepnad. Många minns de stora sandupplagen på Söder Mälarstrand som fanns fram till 1980-talet och ännu mer nyligen i Hornsberg där nu fina nya hus byggts.
Kajerna har på kort tid gått från att ha varit grovarbetarnas plats till flanörernas. Det har naturligtvis att göra med att industrialismen nu gått över i digitalåldern. Gods kommer inte längre sjövägen ända in till Skeppsbron.
Och lortstockholm lever vidare. Så sent som 2015 upptäcktes att en fastighet på fina Strandvägen i 85 års tid hade släppt ut allt sitt avlopp rätt ut i Djurgårdsbrunnsviken.
Källa: Stockholms hamnar, kajer och broar V. E. Lilienberg, 1897.