På Skiljemyntsgatan i Högsbo kläs varje år en gran utan vare sig röda kulor eller smällkarameller. På grenarna hänger istället hemmagjorda hjärtan – ett för varje barn som lämnat sin familj alldeles för tidigt.
– Det spelar ingen roll om man förlorat ett litet barn eller ett vuxet. I saknaden är vi alla lika, för det vi har mist är ju framtiden med våra barn, säger Susanne Hedrén, stödsamordnare i föreningen Vi som förlorat barn.
Genom föreningen, som startades för snart 30 år sedan med huvudsäte i Högsbo, kan föräldrar som varit med om det värsta tänkbara mötas och finna värdefullt stöd hos varandra.
Viktig fristad
I år sätter coronapandemin stopp för såväl den årliga julfesten för föräldrar och syskon som alla mamma- och pappagruppträffar, som för många drabbade har som störst betydelse kring stora familjehögtider.
– Många vill inte fira jul längre eftersom det blir ett otroligt tomrum. Varje gång familjen träffas är alltid en stol tom.
Hon menar att föreningen erbjuder en fristad där man får lov att vara det döda barnets förälder och prata om dem.
– Här är det helt naturligt att prata om barnen och om känslor du inte kan prata med någon annan om.
"Ingen kan förstå"
Susanne Hedrén vet alltför väl hur sorgen känns. Även om det gått snart 29 år sedan hon förlorade sin son Simon lever hon med saknaden varje dag.
– Det hände en olycka på familjens garagenedfart i april 1992, då Simon 1,5 år sprang ut framför vår rullande bil.
Hon menar att ingen annan än de som också förlorat ett barn kan förstå. Därför har hon under många år efter förlusten haft ett stort engagemang för att stötta andra drabbade.
– Jag vill inte se en enda förälder eller syskon gå ofrivilligt ensam i sorgen. Man ska få en utsträckt hand som säger att jag kan inte ta bort din sorg, men jag kan hålla dig i handen och gå bredvid dig.
Digital gemenskap
I vanliga fall hade föreningen just nu varit i full gång med förberedelser inför såväl julfesten som gemensam tillverkning av gravdekorationer.
Nu utbildar man istället medlemmar i den digitala tekniken för att på något sätt kunna fortsätta mötas, ta del av föredrag och bära varandra genom julveckorna.
Man har även hittat nya sätt att träffas, bland annat genom "walk and talk" och minnesstunden kring Alla helgons dag skedde utomhus i Högsbo.
– Alla tände varsitt ljus och ställde i formation av ett hjärta. Det blev inte riktigt helt, men då sa en medlem att det passade bra eftersom våra hjärtan ju är brustna, säger Marie-Louise Hansen.
Hon var med och startade föreningen efter att ha förlorat hela sin familj i en flygolycka 1989.
Sedan dess har hon arbetat för att hjälpa andra i samma situation och hon ansvarar nu för föreningens medlemstidning.
Tänder ljus
Hon menar att det är nydrabbade som är i störst behov av stöd.
– När man precis förlorat ett barn har man ofta ett stort behov av att möta andra med liknande erfarenheter. Någon som mist ett barn i samma ålder, i samma sjukdom eller någon som bor på samma ort. Där har vi en viktig roll att knyta samman personer.
Vi står alla inför en annorlunda jul där vi kanske får nöja oss med att hälsa god jul via skärmen, att julklapparna skickas med posten och där det är glesare kring julbordet.
Men att det prick klockan tre på julafton tänds tusentals juleljus för barnen som aldrig kommer tillbaka kan väcka en än större tacksamhet för de vi fortfarande får ha omkring oss – om så ett videosamtal bort.
