I en hangar, där de faluröda väggarna är fyllda med sprängsten för att klara andra världskrigets fiendeeld, står ett gult flygplan som ser ut att komma från omslaget på en Biggles-bok.

– Den har fortfarande de gamla klockinstrumenten och det är inget lull-lull. Den förlåter inga misstag, men den är fantastisk att flyga, säger Lennart Håkansson.

Han är ordförande i Tekniska Högskolans flygklubb och denna raritet, en Piper Super Cub, är hans ögonsten.

– Vid finväder går det att köra med fönstrena öppna, den glider på vindarna. Vi vårdar den ömt, säger han.

– Vi sitter på en historisk skatt. Och det är anrik flygmark det här.

Flygfältet ligger oansenligt vid en liten avtagsväg i Skå.

Stefan Källstigen

Flygfältet byggdes under beredskapsåren i syfte att skydda huvudstaden, därav de dubbla stenfyllda väggarna i hangaren, och sedan dess har inte så mycket hänt.

– Det har inte varit något hot om nedläggning under de senaste decennierna och vi har bra kontakt med våra grannar. Vi försöker att inte göra så mycket väsen av oss, säger Lennart Håkansson.

Men det hade kunnat vara annorlunda. Det lilla flygfältet var en gång påtänkt som plats för Stockholms nya storflygfält, när flygtrafiken vuxit ur Bromma.

Skå-Edeby, Grillby utanför Enköping och Halmsjön norr om Stockholm var de tre platser som flygplatskommittén föreslog och fram till 1954 var Skå fortfarande med i matchen.

Helikopterbas

Nu pratas det om förändring igen. Region Stockholm letar efter en ny permanent bas för sina ambulanshelikoptrar och Skå-Edeby har nämns som ett alternativ.

Delar av de sista 15-20 flygtimmarna i en pilotutbildning ska göras ensam i cockpit. Inför sin första ensamflygning är det tradition för flygeleven att ha på sig en slips som efter flygningen klipps av. – Den avklippta slipsen hänger vi sedan upp i taket på klubbstugan, berättar Lennart Håkansson. 

Stefan Källstigen

När regionen i oktober frågade alla kommuner i länet om förslag på lämpliga platser så la Ekerö kommun Skå-Edeby i hatten av förslag.

Ännu är inget klart. De aspekter som regionen tar ställning till i beslutsprocessen är bland annat bullerkänslighet, hinderfrihet, naturvärden och markförhållanden.

På 50-talet var det just markförhållanden som gjorde att det som så småningom blev Arlanda inte hamnade på Svartsjölandet. Den dåliga bärigheten i marken skulle nämligen göra förstärkningskostnaderna för höga.

Fortfarande finns ingen hårdgjord bana och när flygplanet taxar ut från klubbstugan denna kalla förmiddag känns den gräsklädda landningsbanan mjuk under hjulen.

Det sprakar i hörlurarna och Lennart Håkansson pratar rätt ut i luften för att alla som skruvat in på frekvensen ska få reda på att detta lilla propellerplan nu ska upp i luftrummet.

På Skå finns det inget trafikledningstorn utan här snackar piloterna ihop sig kring start och landning. – Över Ekerö och in mot stan är luftrummet kontrollerat så där får vi be om lov att bli insläppta, säger Lennart Håkansson.

Stefan Källstigen

Det är inte mycket rörelse i luften omkring oss. Vi tar en sväng över Färingsö och åker längst med Långtarmen upp mot Ekerö och över Jungfrusundsåsen och Träkvista, innan vi vänder norrut igen.

Väl nere på fast mark rullar vi in flygplanet bredvid det gula Bigglesplanet, i andra världskrigshangaren, där tiden inte tycks ha satt många spår.

Under hösten räknar regionen med att komma fram till vilket av de olika förslag på helikopterbaser som de vill gå vidare med.

Kanske glider det lilla flygfältet i Skå förbi förändringens vingar ännu en tid.