– Tyskland? Nein!, utbrister Jean-Yves Guillemain när importörerna rabblar ursprung på några av de 40 viner han har med sig.
Vinprovningen äger rum på bardisken mitt bland lunchgästerna. Att Jean-Yves dubbelbokat vininköp och intervju förstärker bara den kontinentala känslan på den nyöppnade lilla kvarterskrogen Le Passepartout på Wargentinsgatan.
Bättre än farsan
– Vi har ett parisiskt koncept: Öppet hela dagen från 11 till 21, men vi jobbar på att få tillstånd längre. Jag vill inte köra bort gäster som kommer vid 20.30 och vill ha en fin flaska vin, säger Jean-Yves, som driver restaurangen tillsammans med sin son Leo.
Menyn byts dagligen och franska klassiker som boeuf bourguignon blandas med rätter från andra länder. I dag bjuds det bland annat på toast skagen och frutti di mare.
– Vi har många frankofiler som kommer hit men det ska finnas något för alla, säger Jean-Yves.
Han står för matlagningen medan Leo som utbildad sommelier har mest att säga till om när det kommer till viner.
– Jag kan viner, och framförallt historierna bakom, mycket bättre än farsan. Men han är duktig på geografi och har bra smak, säger Leo.
Trots att Passepartout ligger på en liten tvärgata är läget gynnsamt, enligt Jean-Yves.
I samma hus ligger nämligen 450 lägenheter och de som bor där har blivit Le Passepartouts främsta kundkrets.
– Nu har ordföranden i bostadsföreningen frågat om vi kan utöka till hotellet som ligger här bredvid, säger Jean-Yves.
Kommer tillbaka
Enligt Jean-Yves är det garanterat att den som äter på Le Passepartout kommer tillbaka minst en gång till – eller betydligt fler, som bostadsföreningens vaktmästare.
– Han kommer hit varje dag för att äta lunch när vi öppnar klockan 11, säger Jean-Yves.
Det familjära och intima är Passepartouts signum, enligt Leo.
– Det är bara jag och pappa som driver det här stället och kommer man hit kan man räkna med att åtminstone en av oss är här.
Höga priser på el och livsmedel slår hårt mot restaurangbranschen och kort efter att många återhämtat sig efter pandemiåren befaras en ny våg av konkurser.
Men varken Jean-Yves eller Leo verkar särskilt oroade.
– Det får gå som det går. Det blir bara värre om man oroar sig. Går vi under så gör vi det och så skrattar vi åt det sedan, säger Leo.
Och det går helt planenligt, säger Jean-Yves.
– Min fru är ekonom och vi har hittills följt budgeten nästan exakt på öret!