Eva Leinonen visar runt på Bromma kyrkogård där hon känner till vartenda skrymsle.

Hon har nämligen tillbringat alla somrar här. Arbetet har gått i arv, hennes mamma tog anställning 1962 och mormor strax därefter. Senare började även hennes kusin, morbror och bror.

– Välkommen till mina gårdar, skulle jag vilja säga. Eller min, mammas och mormors gårdar.

De tre hade ansvar för D-gårdarna, som utgör en större del av kyrkogården. På den tiden omringade små häckar av buxbom varje grav och hade grusgång emellan, berättar Eva.

– Det var ett enormt jobb, vi klippte allt för hand så att det skulle bli en snygg kant. Det var ett yrkeshantverk och jag är oerhört stolt över oss som arbetat med det här.

Eva Leinonen har varit på Bromma kyrkogård varje år sedan 1962. Hon har fått en nära relation till gravarna här. ”Jag och hela min familj som arbetat här tror att det finns en fortsättning på livet efter döden, det här kan inte vara allt”.

Emma Widebäck

Nära relation till sörjande

Eva fick också en nära relation till många av gravägarna och gravarna som hon tagit hand om.

– Vi blev som ett samtalsstöd för de sörjande, de kom till oss för att bearbeta.

Fast hon inte arbetar där i sommar har hon skött om några av gravarna som en bisyssla. Bland annat åt en kvinna utan anhöriga.

Eva Leinonen arbetade tillsammans med sin mamma, mormor, kusin, morbror och bror vid Bromma kyrkogård.

Emma Widebäck

– När hon levde var hon ofta här och besökte sin mans grav. Hon var väldigt bestämd med hur hans gravplats skulle se ut. Vi fick ett väldigt personligt förhållande till varandra, hon visade sig vara en rätt snäll tant till slut.

På det viset är arbetet på kyrkogården så viktigt, enligt Eva.

– Vi ger respekt till de som gått bort, vi hyllar livet genom att ta hand om det som varit.

Eva Leinonen blev anställd vid kyrkogården 1978, då hon var tio år gammal. Vid den åldern utförde hon samma arbetsuppgifter som de vuxna.

– Jag älskade att vara här, det är en del av min själ. Vi som jobbade här blev som en familj. Jag får kraft och energi av att vara här.

Eftersom att arbetet är så slitsamt, ville Evas mamma att hon skulle skaffa sig en annan utbildning. Hon utbildade sig till lärare men har nästan aldrig tagit ut semester utan har återkommit till kyrkogården varje år.

Några av säsongsarbetarna på kyrkogården uppställda med skottkärror. "Vi har alltid tävling om vem som var snabbast uppför backen med skottkärrorna som tradition i slutet av dagen".

Emma Widebäck

Får inte arbeta kvar

Sedan 70-talet har alltså Eva Leinonen varit anställd på Bromma kyrkogård, men tidigare i år fick hon ett brev om att hon i stället skulle placeras på Råcksta kyrkogård.

– Det här är mitt hem, jag har ingen relation till Råcksta. Jag kan ju allt om Bromma kyrkogård utantill. Det kändes som ett knytnävslag i magen när jag fick reda på att jag inte skulle få vara här i sommar.

Eva Leinonen ser beskedet som kränkande särbehandling.

– Att bli placerad där är ett ställningstagande om vad de tycker om mig. Min familj har varit här i 60 år, jag tror det handlar om att de vill städa bort det gamla.

Den här sommaren har Eva valt att arbeta på Lovö kyrkogård i stället. Mitt i har sökt Bromma kyrkogårdsförvaltning som har avböjt att svara.

Eva Leinonen visar ett collage med bilder från 1983. ”Här var vi som jobbade då. Det var bland annat många juridikstuderande som arbetade. Och så var det chefen Esa, som var en fantastiskt chef”.

Emma Widebäck