”Jag ropar ut mitt innersta hav. Jag ropar ut all min skit och mitt skav.”
Med sin kraftfulla, nästan kulande röst slår Sara Parkman an tonen direkt i filmens början. Året är 2019 och violinisten, sångaren och kompositören har fått ett stort genombrott med albumet Vesper, där hon bland annat utforskar kristendomen.
Vännen och filmaren Gustav Ågerstrand har följt artisten i fyra år. Vi möter henne på scenen, i skapandeprocessen, i samtal med sina föräldrar och sin nu 96-årige farfar.
Kunde inte säga nej
Sara hade fått frågan om att medverka i en dokumentärfilm tidigare men tackat nej då det inte känts bra.
– Gustav kan få igenom det han vill, säger hon med ett brett leende.
– Det är märkligt att tänka att det man gör har en sådan typ av värde att det kan bli en film, men samtidigt ganska fint att inse att det har det.
Gustav Ågerstrand följde Sara så nära och länge att hon slutade tänka på det.
– Han var inte som en fluga på väggen, utan mer som en tredje part man slutar att förhålla sig till, förtydligar hon.
Vad som lockade Gustav Ågerstrand att göra dokumentären var det han kallar Saras ”lekfulla kreativitet och otroliga djup”.
– Hon tar upp sådant man inte pratar om vid fikarasten, stora svåra saker gör livet värt att leva, säger han.
Sara fyller i:
– Kärlek, död, ensamhet, vad man ska bli. Saker som nästan alla kan relatera till. Sedan är det ganska mycket trams också. Livet är rätt kul – i alla fall nu. Men då var det rätt tungt. Filmen handlar om ganska kämpiga år.
Är det jobbigt att se?
– Nä, jag vet själv hur det var och var jag är nu. Det är inte farligt att må dåligt så länge man inte är deprimerad på riktigt eller suicidal.
”Du har alltid varit en grubblare”, konstaterar hennes mamma i filmen. Kanske ligger det i släkten. Sara Parkman är tredje generationen prästbarn och funderar mycket kring existentiella frågor.
Vänskap som kärlek
Men som titeln antyder är det genomgående temat kärlek. Längtan efter den, ifrågasättandet av om man överhuvudtaget har rätt till den och rädslan att förlora den.
En stor och viktig roll i filmen spelar Saras relation till parhästen, medtonsättaren och producenten Hampus Norén.
– Filmen handlar om kärlek, fast kanske med vänskap som den viktigaste kärleken. Både jag, Sara och många av våra gemensamma vänner lever kollektiva liv på olika sätt. Inte så många lever i rena kärnfamiljer, säger Gustav Ågerstrand.
– Man kan säga att det är en hyllning till vänskapen som går genom allt.