Borys, Alona, Mark, 5, Danylo, 15 och Sofiia 6 år.

Pekka Pääkkö

Ballonger och girlanger hänger på väggen i vardagsrummet. Den blå ballongen är formad som en femma.

– Med flera barn i familjen känns det som att det det alltid är någon som fyller år. Mark hade en svensk och en ukrainsk kompis här. Båda bor i huset, säger Borys Huzhvynskyi och ler.

I huset bor flera familjer som har flytt från Ukraina. De hyr lägenheterna via Stadsmissionen men fastighetsägaren vill riva huset, så det är korttidskontrakt som gäller.

Sedan familjen kom till Sverige i mars förra året har de redan hunnit bo i både ­Lidingö och Tyresö.

– Vi hoppas verkligen på att få bo kvar här när kontraktet går ut till sommaren. Annars vet vi inte var vi ska ta vägen. Barnen trivs på Lilla Adolf Fredriks skola och förskolan vid Odenplan och vill inte byta skola igen. Vår äldste son går i skola på Södermalm nu, men han börjar gymnasiet nästa år och vi hoppas han får en plats i Vasastan, säger Alona Huzhvynska.

Grannhuset bombades

När USA tog hem sin personal från ambassaden i Kiev bestämde familjen Huzhvynski sig för att åka till vänner i Polen. Provinsen Kharkiv där de bodde gränsar till Ryssland och de kände på sig att något var fel men trodde att det kanske skulle lugna ner sig. En vecka senare, den 24 februari, invaderade Ryssland och familjen bestämde sig för att packa bilen och ta sig till Sverige. För män med flera barn gäller inte krigsplikt.

Borys arbetar för ett svenskt företag och de fick bo i chefens sommarstuga ett tag.

Alona visar bilder på ett brinnande hus.

– De här skickade en granne, de bombade huset mittemot vårt första dagen i kriget. Vi hade ett bra liv där, en lägenhet på två våningar och jag hade också ett jobb. Nu bor våra vänner där efter att deras hus blev förstört.

Borys skulle kunna ansöka om arbetstillstånd men då måste han lämna Sverige och vänta på att få svar. "Det kommer jag inte att göra", säger han.

Pekka Pääkkö

– Hela områden i stan är förstörda. Folk flyttade ner i tunnelbanan. De firade jul där. Det gjorde ont att se.

Många vänner och familjemedlemmar är kvar i Ukraina. Borys Huzhvynskyi har försökt övertala sina föräldrar att komma till Sverige men de vill inte lämna sitt hem.

– De är över 70 år och av gamla skolan. Jag pratar med dem två gånger per dag och de säger att det är okej, att de inte är rädda just nu. Min engelska är inte tillräckligt bra för att jag ska kunna förklara hur jag känner för allt det här.

– Våra barn grät varje dag de första månaderna. De såg bilder på nyheterna, att folk dog, och oroade sig för vänner och släktingar. De saknade sina leksaker. Men de blev väldigt glada när de såg ukrainska flaggan här ute på gatan, det betydde mycket.

Vill bo i Sverige

Som många andra ukrainare lever familjen under det ­europeiska massflyktsdirektivet i stället för asyllagarna. De har till exempel inte rätt till SFI och det har tagit lång tid för dem att öppna svenska bankkonton, men det Borys framför allt saknar är bank-id.

– Jag förstår att de inte kan ge oss det men det vore användbart. Vi kan till exempel inte använda Swish. Det är bra att det används så lite kontanter för det motverkar korruption.

Alona lär sig svenska på en folkhögskola vid Odenplan, Boryz med appen Duolingo. De tittar på svensk tv, serien ”Bron” är en favorit.

– Det finns de som bara väntar på att kunna återvända hem till Ukraina men vi hoppas verkligen på att få stanna här. Vi hade tänkt ­flytta redan innan kriget bröt ut, och när det tar slut kommer det att vara många problem att ta itu med, säger Alona.

– Vi har verkligen inga problem. Vi är tillsammans i Sverige och har fått så mycket hjälp! Vi tar inga bidrag, jag får lön och vi lever på den, säger Borys.

Han tänker tillbaka på året som gått. En kort sekund fastnar blicken långt bort.

– Mycket har förändrats.