Karin sitter på stolen mitt emot och gestikulerar med händerna.

– Om det verkar som att jag är arg, så är det för att jag är det.

I oktober 2022 vändes livet upp och ner när äldsta dottern kraschade. Det gick inte mer. I över 5 år hade hon i det tysta upprätthållit en fasad och kämpat, trots att skolan var så jobbig. Stressen hade nu malt ner henne.

Ogiltig frånvaro

Nu är det februari och skolplattformen fortsätter att skicka ut meddelanden om att dottern har ogiltig frånvaro. Det går inte att ändra menar skolan, det sker automatiskt. 

– Jag blir tokig på att allt är så fyrkantigt. Som att jag inte skulle veta att hon är borta? Vi gör allt vi kan för att hon ska orka leva. Komma över kanten.

 För några veckor sedan läste Karin Mitt i:s artikel om 1000 hemmasittare. Först en märklig känsla, sedan ilska.

– Bara ordet är fel. Jag vill snarare säga hemmakämpare. Och den där genrebilden media använder av ett barn i mjukiskläder och luvtröja gör att man fastnar i en schablonbild och missar att detta kan vara vem som helst.

Hon vänder sig också mot ordet hemmasittare som får det att framstå som någon som väljer att låta bli skolan. Är lat. Skulle kunna om hen bara ville. 

"Varför såg ingen?"

– Jag kan bara tala för vår familj men jag har mycket svårt att tro att någon väljer att avstå från ett sammanhang.

Karin tycker att det är mycket som är fel med skolan och den psykologiska ungdomsvården. Varför var det ingen som såg hennes dotter i tid då?

– Vi larmade flera gånger att allt inte stod rätt till.

Hennes dotter var i och för sig expert på att hålla fasaden uppe, lida i det tysta. Men är det inte sånt som utbildad personal ska se? Karin upplever att de nästan inväntade ett sämre mående innan de agerade. 

– Jag sitter inte på lösningen, men jag vill att man ska se problemet och sluta ta hand om symptomen. Kunskap och forskning finns ju, varför används den inte? Kostnadsskäl? Jo visst, men vad kostar det om man inte tar hand om det? Och alla andra barn som slås ut?

Hon vill se en annan typ av skola. En skola som grundar sig i specialpedagogernas kunskaper. Mindre enheter och klasser, skolplaner som följer hjärnans utveckling, tydlighet och struktur. Med rum som i sin utformning stödjer detta.

– Vi trycker in alla i samma mall och sen försöker vi rädda de som faller ur- i bästa fall. Men det blir ju så mycket lidande. 1000 är inte bara ett tal. Bakom varje siffra står ett barn. Förstår vi egentligen konsekvenserna av det?

*Namn i texten är fingerade.