Vi sitter i köket hemma hos Ulla och Jan Strömberg i Stuvsta. Utanför är det novembergrått och duggregn, men här inne är det varmt och ombonat.

Plötsligt hörs ett rejält brak. Det är Jan som har ramlat ur rullstolen inne i vardagsrummet.

– Det händer flera gånger varje dag, säger Ulla och går ut i vardagsrummet för att hjälpa honom upp igen.

Några gånger har de fått larma på hjälp när hon inte orkat få upp honom. Annars klarar hon det själv.

De har varit gifta i 58 år. De senaste åren är Ulla inte bara hustru, utan också till stor del omvårdare. Jan har Parkinsons sjukdom och behöver hjälp med det mesta.

För det får hon hemvårdsbidrag på 2 400 kronor i månaden. Men nu har kommunen beslutat att ta bort bidraget från och med årsskiftet. Beslutet motiveras med att man vill ha ökad insyn och att vård- och omsorgsnämnden har ett underskott på 39 miljoner och behöver spara pengar. Kommunen räknar med att spara 5,5 miljoner kronor på att ta bort hemvårdsbidraget.

Alla partier i fullmäktige utom Kristdemokraterna var eniga om beslutet.

– Jag blev så arg. Det är inte det att vi får ett bidrag varje månad. Utan det är att det vi gör, det räknas liksom inte, säger Ulla Strömberg.

– Vad är alternativet? undrar Jan.

Jan Strömberg tycker mycket om musik och har 738 cd-skivor, de flesta jazz. Han sitter gärna i vardagsrummet och spelar skivor även om fingrarna inte alltid lyder honom.

Angie Gray

Hjälp dygnet runt

Enligt kommunen kan hemtjänst ersätta en del av hemvården och man räknar också med ett ökat behov av hemtjänst.

– Då skulle man ha hemtjänst varje dag, hela tiden. Gärna på natten också. Jag hjälper Jan med mycket och det känns integritetskränkande att det kommer nya hela tiden i stället för att Jan och jag sköter sådana saker tillsammans, säger Ulla.

Grannen Aina Loftén är i exakt samma situation som Ulla. Hennes man har också Parkinsons sjukdom och de har stort stöd av varandra.

De tycker att det är svårt att förklara allt de gör, men berättar om hur de finns till hands hela tiden. De ser till att makarna får sin medicin var tredje timme, hjälper dem med maten, med hygienen, när de ska upp efter att ha vilat, torkar och städar när det spills och saker åker i golvet.

– Har de ens ett hum om vad man gör? Min man hör inte. Han kan inte ha larm, för han hör inte vad de säger. Så han har ett larm som går direkt till mig. På natten trasslar han in sig i lakanen så jag måste upp och hjälpa honom att reda ut det. Sedan vill han gå upp och kissa ett par, tre gånger varje natt, berättar Aina.

Aina och Ulla Strömberg har båda makar som har Parkinsons sjukdom. De har stort stöd av varandra och är upprörda över kommunens beslut. "Det är i alla fall en liten uppskattning för allt vi gör", säger Aina.

Angie Gray

Ingen chans att påverka

De tror inte heller att beslutet är lönsamt för kommunen i det längre perspektivet.

– Jag tycker att det är idiotiskt. Det är i alla fall en liten uppmuntran att fortsätta. Både Janne och Lennart skulle hamna på äldreboende om inte vi tog hand om dem. Och vad kostar inte det? säger Aina.

De tycker också att det är konstigt att de inte fått veta att det här diskuterades innan beslutet fattades så att de haft någon chans att påverka.

För Ulla och Aina finns det inget annat alternativ än att fortsätta ta hand om sina makar. Så länge det går.

– När man är äldre och behöver hjälp måste det få vara värdigt, säger Ulla Strömberg.

Även rösten påverkas vid Parkinsons sjukdom och det kan vara svårt för Jan att göra sig förstådd. Men Ulla förstår honom.

Angie Gray