Vaxholm

– Man ska ha arbetsdisciplin och jobba även när det inte är så roligt, säger Ulla Parkdal.

Ateljén på Rindö är specialbyggd för att rymma hennes tryckluftsdrivna jättevävstol. På den kan hon väva upp till fyra meter breda tyger och mattor.

Fyra ytterligare vävstolar finns också. Från den pyttelilla för prover (”den använder jag inte längre, för jag vet hur det ska bli") till hennes mormors gamla som vilar, nedmonterad på bjälkarna under ateljéns tak.

– Mamma och mormor stickade och sydde kläder, men ingen hade det som yrke. Mormor lärde mig att sticka när jag var sex år, berättar hon.

Konsthantverk i ryggmärgen

Det var i Skövde, innan familjen flyttade till Göteborg. I Göteborg blev det flickskola och kurser i teckning och vävning. Sedan praktik hos textilkonstnärinnan Maud Fredin-Fredholm innan Ulla som 18-åring kom in på Slöjdis, Högskolan för design och konsthantverk.

Ulla Parkdals material är lin, ull och bomull.

Stefan Källstigen

– Det tar tio år att lära ett hantverk. Sedan tar det tio år till att glömma det, säger hon och syftar på att färdigheterna måste bli så invanda att man inte ens behöver tänka på dem.

I fack på väggarna ligger nystan (hon färgar inte själv), överallt garn, trådar, tyger, redskap, skisser och färdiga textilier.

Lin, ull och bomull.

"Många kvinnors räddning"

Och så bilder på nära och kära, nästan som i ett hem. Innan jul kom hennes bok ”Att väva ett liv” ut.

– Den är som en hybrid mellan memoarer och konstbok, förklarar hon.

Ett citat av Selma Lagerlöf broderad på en bonad i boken säger en del: ”Att sätta upp vävar / det tröstar för all sorg / det slukar alla intressen / det har varit många kvinnors räddning”.

Än finns det garn i Ullas förråd. Ledstjärnan är god kvalité.

Stefan Källstigen Stefan Källstigen

Ulla har gjort allt möjligt, från mattmönster för masstillverkning i början av sin yrkesbana, till specialbeställningar för privatpersoner.

Försörja barnen

Mer än hälften av det hon formgett och skapat är olika former av kyrkotextilier – bårtäcken, mässhakar och annat.

Det började redan 1969, när hon som nyskild startade eget i Vaxholm och behövde försörja sig och barnen. Då kom hon i kontakt med Libraria Konsthantverk AB som tillverkade kyrkliga utsmyckningar och började samarbeta med Anna-Lisa Odelqvist-Kruse, Librarias konstnärliga ledare.

– I början vävde jag sådant som hon ritade, berättar hon.

– Det var ett samarbete där vi hade full respekt för varandras konstnärsskap.

Mattan Regatta som Ulla ritade på 1960-talet. (Ur ”Att väva ett liv”, foto: Stockholms auktionsverk).

Fredrik Sjöquist

En lång artikel i magasinet Retro för två år sedan bidrog till att öka intresset även för de röllakanmattor Ulla ritade på 1960-talet.

Har du några förebilder?

– Egentligen inte. Man kan ju inte vara mer än sig själv.

I Ullas bok kan man läsa några tips i vävandet, bland annat: ”Krångla inte till det. Gör inte en enda rörelse i onödan. Ta pauser, stå upp så mycket det går.” 

När det blir dags för fotografering slänger Ulla vigt benet över vävstolens bänk och sätter sig til rätta.

– Nu gör jag bara saker som är unika, berättar hon.

Ett av verken som Ulla gjort för utställningen Våra horisonter.

Stefan Källstigen

– Jag är så gammal att jag inte gör beställningar längre. Det slutade jag med för ett par år sedan. Den sista var en privatbeställning på några mindre mattor.

– Jag behöver inte arbeta för brödfödan och vill inte ta jobb från den yngre generationen, utan roar mig med att göra saker till utställningar.

Som ”Våra horisonter”, tillsammans med Johan Gullberg (foto och måleri). På lördag 4 mars har utställningen vernissage på Redutten, Rindö redutt.

Råkar du ha en matta märkt med signaturen ”UP” i hörnet? Då är det Vaxholmsbon Ulla Parkdal som formgett den. 

Stefan Källstigen