Det är en solig majdag när Mitt i träffar Adam, som egentligen heter något annat.
– Här har jag lärt mig allt.
Adam syftar på sin hemort Järfälla. Det var även här hans resa in i kriminaliteten började redan som 13-åring.
– Det var enkelt att komma in i det. Alla vänner höll på med det, då blev det som en "trend" och något normalt, säger Adam, som i dag är i 25-årsåldern.
I början handlade det om småbrott. Inbrott i källarförråd eller i fritidsgården för att sno godis, som sedan såldes vidare.
– Jag hade en bra uppväxt, men det var svårt med pengar. Man blev van vid att pengar kom och gick. Eftersom det var så normalt med småbrott så fortsatte man. Du var 14 och fick 500 kronor efter att ha sålt en cykel. Pengar blev allt, nästan som ett jobb.
"Fanns en status"
Men brotten blev fort större och grövre. När Adam var 18 år hamnade han i ett hårdare klimat. Han menar att problem hemma var en faktor till att han hamnade där.
– Automatiskt började man hänga med fel folk. Då blev det också grövre saker, grovt rån och narkotikabrott, sådana saker. Du mådde dåligt för du visste att det var fel, samtidigt fanns det status i att du lyckades och att du tog dig högre upp.
Till slut kom tanken på att sluta.
– Jag var långt inne i det då. Det blev för många man kände som gick bort. Jag tänkte "jag är 18 år nu, var kommer jag att vara när jag är 25?".
I dag har Adam ett jobb och drömmen är att få driva eget företag och bo i egen lägenhet.
Ungdomsföreningen och fritidsgården SWAT hjälpte Adam. Där fanns vuxna som lyssnade och såg.
– Där blev man inte dömd för vad man hade gjort och de lyssnade på en. Vi hade dålig bakgrund men de tog emot oss – och kolla var vi är i dag.
Viktigt att se unga
Ali Al-Djaber har jobbat i SWAT i över tio år och är ett bekant ansikte för Järfällas ungdomar.
– Många av de ungdomar som jag mött som rört sig i en kriminell miljö hittar en gemenskap i ligorna, där blir de sedda och välkomnade. I skolan och föreningslivet blir de utskickade för att de är "stökiga". Man hittar ett vi som samhället inte ger, säger han.
För att kunna hjälpa unga att hålla sig från dessa miljöer är det viktigt att se dem menar Ali Al-Djaber.
– Många pratar om att satsa på unga och man lägger miljoner på det, men inget händer. Man missar att prata med ungdomarna och då öppnas inte dörren till någon förändring.
Vad ska göras då?
– Ett förslag kan vara att kommunens verksamheter är med och sitter i skolan i stället för att sitta i kommunhuset.
Vill ha bättre samverkan
Ali Al-Djaber vill att kommunen ska samverka mer med föreningar och andra myndigheter.
– Det är för många mellanhänder innan en insats blir till, och då är det ofta för sent. Det finns svårigheter med att nå ungdomar. Ett mönster som jag ser över hela landet.
Enligt honom krävs ett förändringsarbete med mer struktur inom kommunen och att prata med, i stället för om, ungdomar.
– Vi utvecklar ständigt infrastrukturen men vad som behövs för unga glöms bort. Det är våra barn det handlar om, säger Ali.
Att yngre lockas in i kriminaliteten är något som polisen kan se i sina kartläggningar och när de är ute på fältet och jobbar.
– Vi ser att det sjunker ner i lägre åldrar, säger Magnus Nilsson kommunpolis i Järfälla/Upplands-Bro, som påpekar att Järfälla inte sticker ut.
Vad beror det på?
– De som sitter högre i hierarkin inser att kan man få en 14-åring att utföra brottet och straffet blir väldigt mycket lägre än om en vuxen gör det. Men det handlar också om lockelsen, det är snabba pengar och status.
När polis, socialtjänst och skola sedan kommer för att prata med ungdomar uppstår en "intressekonflikt".
– Att komma och prata med en 15-åring som har en 500-lapp brinnande i fickan om konsekvenstänk och att fullfölja skolgången är rätt väg, då kommer man inte jättelångt fram.
En dragningskraft
I dag arbetar Järfälla med flera projekt för att fånga upp unga i riskzonen, stoppa gängrekryteringen och trygghetsträffar anordnas.
Men Magnus Nilsson trycker även på att det behöver finnas en förståelse för hur gängens lockelse ser ut för ungdomarna.
– Man blir sedd och bekräftad, det är ett grundläggande behov hos alla. En del av ungdomarna visar prov på att man är kapabel att använda hot och våld, vilket gängen ser, menar Magnus och fortsätter:
– Alla som jobbar med barn och ungdomar i kommunen behöver förstå den dragningskraft som ungdomarna utsätts för och sen fråga sig själv hur kan jag motverka det från där jag jobbar?