Alejandro Leiva Wenger går förbi butikerna i Vårberg centrum med viss häpnad. Det var länge sedan han var på besök säger han, men han minns många detaljer.
Han stannar till vid en igenbommad affär och pekar på en bit betong. Där syns fortfarande hans och hans barndomsväns namn som de skrev dit med en pinne innan betongen hann torka.
Allt har krympt
Promenaden går vidare till gården utanför Vårbergsplan 48. Det var här han, hans två yngre bröder och hans mamma hamnade när de kom från Chile till Sverige. Alejandro Leiva Wenger var då nio år. Den här platsen formade hans bild av hur han trodde att hela Sverige såg ut.
Han pekar på gräsmattor som han sparkade boll på, hörn där han busat med kompisar och backar där han ramlat och slagit sig. Allt är sig likt men ändå inte. Framför allt så är allt mycket mindre konstaterar han.
Vad minns du mest från barndomen i Vårberg?
– Att det fanns barn överallt, och inga bilar. Så fort man gick ut så stötte man på en kompis och så lekte man. Det kan vara lätt att idealisera saker nu när man är 45 år, men jag minns det verkligen som ett bra ställe och en bra uppväxt. Det är klart att det hände tråkiga saker också, men det var väldigt kul att bo här.
Alejandro Leiva Wenger bor nu mer i Enskededalen. Men Skärholmen sätter sitt avtryck i hans skrivande. Som dramatiker har han bland annat skrivit monologen "127" som handlar om en pojkes uppväxt i förorten.
"abou spring, axa"
Men det är hans genombrottsverk "Till vår ära" som nu ska ge honom en permanent plats i Vårberg centrum. Novellsamlingen lovordades som banbrytande när den kom 2001 med rader som "vi kom in i perrongen och vi sa softish, men tjockisen fortsatte måla och någon hade sett dom, en vakt, typiskt, abou spring, axa."
Den exakta platsen för skylten är ännu en hemlighet men om Leiva Wenger får gissa säger han att den kommer att sättas upp vid centrum, nära tunnelbanan.
Hade du kunnat tro att du skulle få en litterär skylt här en dag om någon sagt det till dig?
– Nej, verkligen inte, säger han och skrattar.
– När jag växte upp så spelade jag mest fotboll med kompisar, det finns en jättefin idrottsplats en bit bort. Men vi skejtade, cyklade och tjuvringde på folks dörrar också. En gång hoppade en granne ner från balkongen och jagade oss när han fick nog.
Vilka framtidsdrömmar hade du då?
– Jag trodde jag skulle bli artist, men det blev jag inte. Mina bröder blev det istället. Men jag hade med mig skrivandet på något sätt ändå. Jag hade otroligt bra lärare på Vårbergskolan som uppmuntrade mitt skrivande. Sånt är så viktigt.
Vad tänker du om skylten?
– Jag tänker mest på vad folk ska göra med skylten, om nån ska klottra eller sparka på den, säger han och skrattar igen.
– Det känns overkligt, men det är en ära. Helt klart.