Min kompis är i innerstan, en solig fredagskväll i maj. Grönska på träden, doft av skolavslutning i luften – och smockfulla uteserveringar.
Hon har bott utomlands i flera år och är nu på väg tillbaka till Stockholm. Men får kalla fötter.
”De sitter där, stockholmarna, ganska snyggt klädda med ett glas vin, tittar mot en och ser allmänt dryga ut. Är detta vad jag kommer tillbaka till?”, står det i sms:et jag får.
Ja, måste mitt svar tyvärr bli. För så är det ju i Stockholm.
Så fort det blir en gnutta sol släpper folk allt de har för handen (har de inga jobb, kan vän av ordning undra!) och kutar till närmaste uteservering. När en vanlig dödlig vill glida in någon gång efter klockan fem är det kört, då sitter de där, i par eller gäng och skrattar hela vägen till baren. (Typ).
Men det där sms:et har fått mig att fundera. För jag älskar den här stan – och det finns fantastiska människor att lära känna här.
Försvinna i mängden
Stockholmare kan verka lite läskiga när man bara skrapar på ytan. För ofta är folk just välklädda, ser upptagna ut, går med jäktade steg med ett tydligt mål i sikte.
Men så är det ju det där med att dra alla över en kam. Vi stockholmare (om man räknar alla oss som bor i hela länet) är trots allt över 2,4 miljoner individer.
På en plats där så mycket folk rör sig är det lätt att försvinna in i mängden, bli anonym, en del av en kuliss – precis som de som sitter på uteserveringen när man själv står utanför.
Ta din tid
Men när man väl bott här ett tag, hälsar på grannen, blir tjenis med kassapersonalen i lokala matbutiken, har vänner att hänga i soliga parker med eller har ett jobb med trevliga kolleogor. Ja, då är Stockholm faktiskt helt underbart att bo i. Kanske får det bara ta sin lilla tid att hitta hem och känna sig som en del av allt.
Så till min kompis, och till alla er som är nyinflyttade i stan: Vi bits inte, men klappa försiktigt. Särskilt om vi lyckats knipa en plats på en solig uteservering.