Redan på bussen ut, från Huddinge centrum på väg till Paradisets naturreservat, slås jag av hur mycket större allting är: tallarna och granarna reser sig som urtidsjättar upp mot himlen.
Enligt SL är det 34 hållplatser mellan centrum och Ådran, där jag ska kliva av, för att sedan till fots gå de sista 1,2 kilometrarna till naturreservatet. Tack och lov, hållplatserna ligger tätt och på dryga trekvart är jag framme!
Efter en kortare vandring längs en skogsväg och över en bergknalle, skyltat med blå prickar på träden, når jag torpet Paradiset, som fått ge namn åt hela naturreservatet.
Gunilla Andér och Nicke Larsson från Paradiset-Hanvedens Vänner möter upp.
Den ideella föreningen har hand om Paradisets torp, håller det i stånd och håller det öppet på söndagar och ser till att uthyrningen fungerar. Föreningens syfte är att bevara naturen och kulturvärdena samt underlätta för besökare att uppleva de unika värdena i området.
Under söndagarna har man ibland erbjudit fika och våfflor, en verksamhet som nu ligger vilande.
– Vi har inte kunnat ha öppet som vi velat under pandemin. Vi får se hur läget ser ut i sommar och hur och om vi kan ha öppet då, säger Gunilla Andér, sekreterare i föreningen.
Men även om torpet varit stängt under pandemin så har intresset för att ta sig ut i Huddinges natur ökat enormt, och folk kommer långväga ifrån för att uppleva den unika miljön, menar Gunilla och Nicke.
Reservatet är ett av 13 i Huddinge. Naturen är mycket varierande.
– Här hittar man flera typer av miljöer: barrskog, lövskog och blandskog. Här finns myrmarker och hällmarker och, vad jag upplever, en känsla av norrländsk natur, säger Nicke Larsson.
– Naturen är relativt orörd, och om man sätter sig ner en stund så slås man av att det är alldeles tyst. Och stjärnklart, om man är här om kvällen, fyller Gunilla Andér i.
I området strövar såväl älg som rådjur och här finns även tjäder.
Från torpet utgår flera vandringsleder med olika längd och mål, bland annat Brinkslingan, Sameslingan och Tornbergsslingan.
Här går även Huddingeleden, som knyter ihop alla naturreservat i Huddinge, samt Sörmlandsleden, som knyter ihop hela landskapet med över 1 000 km vandringsled.
Gunilla och Nicke tar med mig på en tur upp mot sjön Trehörningen. Den första biten är plan men rätt snart börjar vi vandra över stock och sten. Här och var längs med stigen finns spänger över de mer blöta områdena.
På flera platser i reservatet finns det iordningsställda grillplatser med behållare för ved, som kommunen fyller på.
– Men här har ju någon brutit av grenar, antagligen för att veden var slut, kommenterar Nicke och pekar på en fälld björk.
– Det är väl enda nackdelen med att det blir fler besökare, det slits mer, konstaterar Gunilla.
Samtidigt så är de bägge glada över att så många fler får uppleva naturen.
Vi stannar till vid Ugglekojan, en rest av det gamla samelägret som fanns här en bit in på 90-talet.
I lä av vindskyddet och med ljum vårsol i ansiktet slår vi oss ner och blickar ut över den helt stilla sjön.
Gunilla dukar upp medhavt kaffe och vaniljbullar och vi låter benen vila.
– Det är ett paradis att få vara ute, så rofyllt att få sitta här och bara äta en macka. Här är man verkligen nära naturen, säger Gunilla.
Nicke fyller i:
– Ja, det är ett jädra bra ställe, med en fantastisk biologisk mångfald. Det är livsnödvändigt att såna här platser får finnas kvar, och upptäckas av fler.