Ett av de mest trevliga inslagen, som vi uppskattat under alla år vi har varit ute och promenerat, och något vi numera nästan tar för självklart, är att man möter blicken och hälsar på varandra när man möts i spåren!

Det verkar vara kutym för alla, utom just när vi möter orienterare, oavsett om de kommer ensamma eller i grupp. Inte ett ens ett glatt ”Hej” får dem att lyfta blicken eller blott svara i all hast. Ett ytterst tråkigt och självupptaget beteende!

Vi har genom alla tider beundrat de som sysslar med orientering. Att med hjälp av karta och kompass finna snabbaste vägen i obekant mark och snårig terräng kräver såklart fokus och koncentration. Men inte behöver man vara otrevlig för det.

Med vänliga hälsar och förhoppningar om ett trevligare beteende på vandringslederna – oavsett tempo.