Inför vaIet 2018 skrev jag en insändare som handlade om den urusla representationen av äldre i riksdagen och i landstingen (det som nu kallas regioner) och kommunerna. I riksdagen var det då 1,7 % personer över 65 år gamla som skulle representera 20 % av befolkningen i den åldersgruppen. Upprörande tyckte jag. Jag uppmanade också alla politiska partier att börja fundera redan då på vilka äldre man skulle satsa på, så att de hade chans att komma på valbara platser på sina respektive listor.
Nu kan vi konstatera att det blev inte ett dugg bättre i det val som just har hållits. Representationen av äldre är fortfarande skrämmande låg! Det är inte underligt att äldreomsorgen är så eftersatt. Det var ju en av coronakommissionens slutsatser, att det måste satsas mer på våra äldre. Nu är det t ex i Stockholms stad oerhört svårt att få plats på ett äldreboende, ett så kallat vård-och omsorgsboende eller ett servicehus. Man måste vara ordentligt dement eller ha ett gravt handikapp, till exempel att vara helt blind, för att få ett godkännande av en biståndsbedömare.
Att det är så svårt att få plats innebär att ”marknaden” för bedragare har ökat markant. Nu törs inte äldre svara i telefon på för dem okända nummer för att de är så rädda för att råka illa ut.Vi tycker fortfarande att det behövs äldre som kämpar för sina medmänniskor. Bland det sista den förra regeringen gjorde var att de skickade ett förslag till äldreomsorgslag på remiss. Vad det blir av detta med den nya regeringen återstår att se. Jag hoppas att den inte läggs i en skrivbordslåda på departementet. Men lagar i all ära. Det behövs också representanter som vet hur livet ser ut på gräsrotsnivå!