– Det är ett funktionshinder och jag tycker att det är ett dolt problem i vårt samhälle, säger Gulistan Kavak, 31, socionom och skolkurator.
Som barn i Åkersberga runt millenieskiftet fick hon läsa och tolka all möjlig information för sina föräldrar. De hade inte fått gå i skolan innan de kom som flyktingar till Sverige.
Nu i maj kommer hennes bok ”Analfabetism – det osynliga funktionshindret” ut. I den berättar Gulistan om sin uppväxt och har även intervjuat en rad människor om problemet.
780 000 saknar läsfärdigheter
Enligt en internationell undersökning från PIAAC* för tio år sedan är analfabetism i olika grad större i Sverige än man kanske kan tro. 13 procent av den svenska befolkningen i åldern 16 till 65 år saknar tillräckliga läsfärdigheter – cirka 780 000 personer.
– Syftet med boken är att öka medvetenheten och belysa de möjligheter vi har, säger Gulistan.
Barn får ta ansvar
Som skolkurator möter hon ofta de problem hon själv upplevde som barn och tycker att man måste våga fråga elever om de har föräldrar som inte är läs- och skrivkunniga. Så att skolan kan hjälpa.Hon berättar att barn till analfabeter ofta får ta ett mycket stort ansvar.
– Jag ser väldigt många som får agera föräldrar till sina egna föräldrar.
Själv är Gulistan tacksam att hon hamnade i Österåker, även om hon och hennes syskon fick sköta mycket av föräldrarnas myndighetskontakter.
Hennes familj kom som kurdiska flyktingar på 90-talet då hon var ett år gammal.
– De hade aldrig gått i skolan och kom från ett jordbrukssamhälle där man lagar all mat från scratch, bygger sitt hus själv och hela tiden strävar efter att överleva.
– Jag fick gör allt från att fylla i ansökningar till socialtjänsten till att hjälpa med att söka jobb. Jag fick följa med till sjukhus och till butiker för att läsa prislappar. Det blev ett vardagsproblem.
Skulle bli socionomer
På plussidan var att familjen fick två kommunala socialtjänsthandläggare som följde familjen under hela hennes uppväxt. Hur mycket det betydde kan man förstå när föräldrarnas önskan blev att två av deras egna barn skulle bli socionomer - som en slags återbetalning till det svenska samhället.
Numera kan Gulistans mamma läsa åtminstone lite på kurdiska och svenska. Hennes pappa som har skador efter tortyr i hemlandet har däremot haft svårare att lära sig, men kan skriva sitt för- och efternamn.
Hur är det att sakna en kunskap som är viktig i ett samhälle och samtidigt ha andra kunskaper som inte räknas?
– Jag tror att det blir svårt. Jag tror att man många gånger känner sig som ett barn, som om man är funktionshindrad och inte är en del av samhället. Det är ingen som ser de styrkor man har.