”Jag vill kramas”

– Jag vill kramas igen, utbrister Annika Hård, 44 år som bor i Täby Kyrkby.

– Jag tycker verkligen att det är fånigt att hälsa med armbågen eller fötterna. Man behöver känna hud och värme för att man ska må bra tror jag. Jag saknar det mest. Att få sitta med de äldre och hålla om dem och ta i deras händer när man samtalar.

”Gå på Berwaldhallen”

Jan Bergman, 81 år, bor vid Torget i Täby. Han saknar att få vara aktiv.

– Jag vill komma igång och göra saker igen. Gå på Berwaldhallen till exempel. Jag är även med i två föreningar, vi har möten digitalt nu men när det är över så ska jag träffa dem igen.

Han tänker en stund och kommer sen på vad han saknar allra mest.

– Att inte få träffa barnbarnen förstås, det är bedrövligt att inte få träffa dem. Men är det en sak jag lärt mig under den här tiden så är det hur bra jag har det normalt.

"Ta studenten"

Mikaela von Wowern, 17 år går över Täby torg. Hon vill få träffa sin mormor och morfar.

– Jag har ringt dem och pratat, men vi har inte setts på väldigt länge trots att dom bor där, säger hon pekar upp mot lägenheterna vid torget.

– Jag saknar dem verkligen och längtar efter att få träffa dem.

– Sen längtar jag efter att få ta studenten. Jag går i tvåan nu och hoppas att vi får fira den som vanligt när jag går ut, säger hon.

”Fira min 50-årsdag”

Stefan Wallin, 50, som bor i Täby kyrkby vill göra många saker när restriktionerna inte längre behövs.

– Jag vill åka och träffa mina föräldrar, de bor 60 mil bort så vi har inte åkt till dem på länge. Jag vill att mina barn ska få träffa sin farmor och farfar också såklart. Sedan vill jag resa, det behöver inte vara till Spanien utan bara få känna att man får röra sig i Sverige.

– Jag hade planerat att ha en 50-årsfest, men det blev inte av. Den får jag väl ha! Idag räknar jag det som att jag fortfarande är 49, säger han och småskrattar.

”Åka till mitt hemland”

På en bänk i Täby centrum sitter vännerna Lovisa Svärd och Permida Abedi, båda 13 år gamla.

– Jag vill åka till mitt hemland igen, jag har inte varit där på jättelänge och saknar min släkt, säger Permida Abedi.

Lovisa Svärd fyller i:

– Jag längtar efter att inte vara rädd för att smitta någon och få göra vad man vill, som att gå på restaurang eller bio.