Manifestation. Maria och Daria utanför Solna Centrum med kusinen Niklas (i mitten) som de bor hos i Skytteholm. Förbipasserande uppmanas att skänka en slant till Ukraina för en bit bananbröd eller ett litet pyssel som barnen gjort. Foto: Privat

Ukrainska familjen: "Vill visa att vi är här"

Olha, 39, flydde bomberna med sina två döttrar. Nu står familjen i centrum och samlar in pengar till Ukraina för att en dag kunna återvända hem. – Vi vill påminna om vad som händer i Ukraina, visa att vi är här. Omvärlden får inte blunda eller glömma.

  • Publicerad 14:31, 29 apr 2022

Det är dåliga nyheter varje dag. I går var det en enorm explosion.

Tills nyligen levde Olha och Dmitro Huzovata med barnen Maria och Daria som vilken familj som helst i staden Dniprio.

Hon var revisor, han affärsutvecklare och döttrarna gick i skolan. De hade precis köpt lägenhet efter att ha sparat i tio år.

Kriget som utbröt tidig morgon den 24 februari kom som en chock.

Flyglarmen skapade panik i staden. Snart gapade hyllorna tomma i mataffärerna. Bensinen och kontanterna tog slut.

I början av mars lyckades Olha och barnen få plats på ett evakueringståg till Polen.

Ögonen tåras när hon tänker på det.

– Jag saknar allt. Min man, föräldrar, vänner. Dniprio är en stor stad men man träffar alltid på någon att prata med i affären. Här är det ensamt. Samtidigt är jag tacksam för att vi är i säkerhet.

Säkerheten är Skytteholm.

De har flyttat in hos Olhas syster Anna Barysheva som bott här i nio år. Tre vuxna och fyra barn i en lägenhet.

Har börjat skolan

Nu leker kusinerna på biblioteket i Solna centrum.

Olhas trettonåring Daria går i skolan i Solna sedan ett par veckor. Sjuåriga Maria börjar imorgon. Hon både längtar och inte. Det är mycket nytt. Språket, okända klasskompisar. Tankarna är kvar där hemma.

– När jag frågade henne vad hon önskar sig på sin födelsedag svarade hon att Putin skulle försvinna och att vi kunde få åka hem, säger Olha.

Olha och Anna följer flyglarmen i realtid i sina mobiler. Det blir inte mycket sömn, runt fyra timmar per natt. Dmitro rapporterar.

– Det är dåliga nyheter varje dag. I går var det en enorm explosion. Han såg en person bara rasa ihop på gatan, inte av skott utan av panik, berättar Anna.

Dmitro är inte i strid, men redo, säger Olha. Hon hoppas att han slipper.

"Vill vara självständiga"

Framtiden är oviss. Olha har börjat plugga engelska och söker städjobb. De vill hem men inser att det kan dröja.

– Vi hoppades att kriget skulle vara över på två veckor. Nu har det gått två månader. Attackerna från Ryssland är oförutsägbara, de kan mycket väl fortsätta bomba även när kriget tar slut. Det ligger minor överallt, en bekant hittade en under en bil, säger Anna.

Vad blir ens Dniprip att komma tillbaka till?

Maria lägger en arm om sin mamma som börjar gråta.

– Det finns inga jobb kvar. Ingen välfärd, alla pengar går till försvaret. Det är... katastrof.

Ersättningen från Migrationsverket är 61 kronor per dag för vuxna och 40 för barn. I eftermiddag ska de till ett volontärcentrum i stan och hämta lite kläder. En granne skänkte ett presentkort från HM.

Alla är väldigt hjälpsamma och snälla, tycker Olha.

– Men vi ukrainare vill vara självständiga. Vi är inte vana att få bidrag och be om hjälp.

Står utanför centrum

Ibland står de utanför Solna centrum och samlar in pengar till det ukrainska försvaret.

En pappa i svartgult stannar till – vill de hänga med på AIK-match? Flera tar upp mobilerna och swishar.

De har fått ihop runt 2 500 kronor, berättar Anna.

– Vi står inte här bara för pengarna. Vi vill påminna om vad som händer i Ukraina, visa att vi är här. Omvärlden får inte blunda eller glömma.

Nytt hem. Olha Huzovata bor med sina döttrar hos systern Anna Barysheva i Skytteholm. De hade varit ifrån varandra i många år när kriget utbröt och tvingade Olha att lämna sin man och hemstad Dnipro. "Det är lite trångt men jag är så otroligt glad att ha dem här", säger Anna. På bild är kusinerna Maria och Estelle. Foto: Mikael Andersson