Två månader efter att Ryssland inledde invasionen av Ukraina slingrar sig kön ännu lång längs med Migrationsverkets fasad. Fortfarande kan man också se frivilliga bistå de väntande med förnödenheter.
Men insatser sker även på andra sidan Sturegatan. Där, inne på Folkets hus, finns Faiza Rebandi från organisationen Verdandi. Inte heller hon kan blunda för dem som väntar utanför myndighetsbyggnaden.
– Vi vill att de också ska komma hit, säger hon.
Just denna förmiddag, den 20 april, har hon och ytterligare en handfull välgörare bjudit in till fest. Det är den ortodoxa påsken som ska firas, en högtid som infaller veckan efter den svenska motsvarigheten.
När Mitt i kliver in i lokalen har drop in-kalaset pågått i cirka 20 minuter. Mer tid behövs inte för att fylla det lilla huset med ett stort sorl, där en av rösterna tillhör tioårige Vlad Pryvezentsev.
Liksom övriga gäster har han tvingats på flykt.
– Han tycker att det är väldigt illa, säger mamma Uliana Pryvezentseva som får agera tolk när vi frågar Vlad om hur han ser på händelserna i hemlandet.
Vägar spärrades av
Hon och barnen kom till Sverige via Polen för tre veckor sedan. Tidigare än så kunde de inte ge sig av eftersom vägarna var avspärrade. Pappan blev kvar hemma, i kuststaden Skadovsk som kontrolleras av Ryssland.
När Vlad berättar om vad han sysslar med i dag blir tonen muntrare: målar, äter och leker med andra barn. Också mamma Uliana uppskattar påskfesten.
– Man kan dela med sig av information till varandra och skaffa nya vänner, säger hon.
https://www.mitti.se/nyheter/nara-200-sovplatser-star-redo-for-ukrainska-flyktingar/repvcw!KSgqNvlhwdEpc0@R00bfw/
Idén kläcktes av Maria Carlander, grundare av bolaget Generation Marianne som också är med och arrangerar detta evenemang.
– Jag såg att många inte hade någonstans att ta vägen. Sedan träffade jag Faiza och vi pratade om att göra något tillsammans.
Med på tåget kom också organisationerna Kaffe för ukrainare och Svenska med baby. I den sistnämnda är Liza Eriksson samordnare. Liksom andra i festlokalen är hon från Ukraina, men flyttade hit för sex år sedan.
Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hennes bakgrund skulle göra sådan nytta som i dag. Levde vi inte på 2000-talet, frågar hon sig apropå det krig som tvingat hennes landsmän på flykt.
Men krisen har också inneburit ett kärt återseende – i form av Uliana. Och här möts de nu, i Sundbyberg.
– Vi har pluggat tillsammans i Ukraina. Jag visste inte att hon inte vet att jag bor i Sverige, säger Liza.
Väntan
Uliana konstaterar att hennes gamla vän inte har förändrats; hon ler mycket och är vänlig, precis som förr.
Sådant kan behövas när tillvaron annars är mycket av en väntan. På skolstart för barnens del, och på jobb för Uliana själv. I Ukraina var hon lärare på en förskola, nu kan hon tänka sig att arbeta med vad som helst.
Och hennes son Vlad när en annan önskan: ett hem bara för honom och familjen.
– Nu bor vi 15, 20 personer i ett rum, säger Uliana.