Det finns ingen dramatisk anledning till att Tommy Ekengren, bättre känd som Tompa Eken, i veckan valde att kliva av som arrangör på klassiska konsertlokalen Kafé 44 på Tjärhovsgatan. Urpunkaren har varit med sedan första giget den 3 oktober 1990, och det är dags att ta det lugnt, helt enkelt. Kroppen säger ifrån.

– Äh, någonstans måste man ju sluta liksom. Allting har en början och allting har ett slut. Jag är 67 bast och har fyllt min kvot rock'n'roll. Jag brukar säga att jag är en rock'n'roll-idiot men det är inte lika lätt längre. Ryggen gör ont när jag ska hem på kvällen, och så där, säger Tompa Eken.

LADDA NER VÅR APP Iphone eller Android

Mot slutet av 1970-talet var han var med och startade Ultrahuset i söderförorten Haninge, en konsertvilla som kom att bli en central plats för den första vågen av svensk punk, med namn som Ebba Grön och KSMB på konsertaffischerna.

Efter Ultrahusets död genom en brand 1988, arbetade han vidare med efterföljaren Hunddagis. Och 1990 föddes Kafé 44 i en källare på spottavstånd från Medborgarplatsen. Kaféet har med åren kommit att bli Sveriges kanske viktigaste scen för just råare undergroundmusik, som punk, hardcore och metal.

Och nu blir det – ingenting.

– Det... känns lite vilset, ja. Men va fan, jag är pensionär nu. Jag ska bara ta det lugnt.

Spelat in allt

Konserthöjdarna har varit många de senaste 28 åren på Kafé 44. Vad som varit bäst är svårt att säga för honom – vi snackar närmare 10 000 konserter – men Hellacopters, The Hives, Stefan Sundström och Johan Johansson ligger bra till.

– Jag har ju spelat in alla konserter, det har jag gjort hela vägen ända fram till slutet. Numera kör jag på hårddisk, innan det var det minidisc, och före det var det musikkassetter. Det är väl en tre, fyra tusen sådana. Det är några som börjat digitalisera dem. Det är en guldgruva för rock'n'roll-idioter men för alla andra kvittar det väl.

"Skit i statyn"

Kort efter att det spridits att Tompa Eken drar sig tillbaka fick StockholmDirekt ett mail från en medborgare som föreslog en redig staty av mannen. En riktigt stor baddare, kungastorlek, "det vore jävligt kul att uppmärksamma DIY-motorn som gjort så mycket gott".

Nja, tänker Tompa Eken själv om det.

– Va fan... Nej, det vore för absurt. Okej, visst, man kan säga att jag gjort mycket bra men det finns viktigare saker. Som att alla ska få lön. Kalla det medborgarlön eller vad du vill. Det krävs pengar för hyra och mat, så var är lönekontoret? Jag ser väldigt många ideella knegare som om de fick lön skulle det kunna hända en hel del coolt. Jag började få lön av Arbetsförmedlingen, som delvis betalades av kommunen, 1986. Det har jag gått på fram tills nu när de tog bort den och ersatte med pension, lägre än lönen. Pensionen är sopig, men det finns de som har det sämre.

Det är ballt med bullar

Och så har vi Tompa Ekens bullar som han bakat i alla år till varje konsert. För tre år sedan räknade DN ut att det blivit 400 000 bullar, så vid det här laget är det väl närmare en halv miljon stycken.

Din kollega Bengtsson säger att bullarna är äckliga (se nedan). Vad säger du om det?

– Äh, va fan! Hahaha... va fan! Han är ju en av de som alltid brukar sno med sig flera stycken hem när kvällen är över. Äh, jag har ändå fått så oerhört mycket uppskattning för dem genom åren.

RÖSTLUND: Tack för punken och bullarna, Tompa!