I onsdags var det så dags. Från början hade jag tänkt att jag inte skulle vara med. Bara jobba. Jag hade haft två föräldraveckor under det som från och med nu är ett förlängt sommarlov. Min fru skulle ensam ta den här dagen, men när det väl var dags kunde jag givetvis inte säga hej då i dörren. Så jag tog hans lediga hand och gick i solen mot skolan.

Den stora väskan som skumpade mot liten rygg och i bröstet på mannen bredvid, ett skört pappahjärta som slog i synk med det nervösa som bankade i hans.

Som för att illustrera det enorma i den korta promenaden passerade vi förskolan som varit en så trygg vardag för honom under de år han vuxit vidare till den sympatiska, gulliga och inte sällan krävande pojke han nu är. Bara fem och ett halvt år och redan börja skolan. Det känns för tidigt och samtidigt alldeles rätt.

Han är redo för nya utmaningar, jag måste bara inse att det faktiskt är så. Jag inser också att jag i dag delar exakt de här känslorna och variationer därpå med en mängd andra människor.

Vi möts på skolgården, delar en snabb blick som säger allt om kaoset inombords och sedan väntar vi på att lärarna ska berätta för oss vad vi ska göra. Vi blir också barn på nytt. Skolgården skärper våra sinnen på ett svårförklarligt sätt. Jag funderar på hur många som står där och minns det hela med sorg och skräck i bröstet.

Det går inte att se utanpå, men för någon där är det med all säkerhet extra jobbigt just i dag, att släppa i väg sitt barn till något som för de själva var ett enda långt lidande.

För mig var skolan en plats där jag jag var utåtagerande för att bli av med allt det jag bar med mig hemifrån. Jag växte upp i ett trasigt hem med en mor vars hjärta och hjärna inte var utrustad med de nödvändiga kunskaperna för att hantera alla känslor barn väcker. Skolan var trygg, men jag var en stökig elev. Aldrig våldsam eller bråkig, men full av energi som behövde komma ut. Jag blev klassens clown.

I mellanstadiet ständigt utskickad från klassrummet på grund av mitt tramsande. Jag växte ur det där och till slut ordnade sig det mesta, om än inte för min mor, men det är en annan historia för en annan plats.

I dag kan jag konstatera att jag allt som allt hade en bra tid i skolan. Att vara på skolgården väcker ingen olust. Jag tittar på barnen som står i den stora ringen. Separerade av blyghet som snabbare än man kan tro kommer att besegras av nyfikenhet och så blir de alla kompisar. Åtminstone är det så det borde vara. Jag har pratat så mycket med Ellis om det här. Om att det viktigaste man kan vara här i livet är snäll.

Man kan vara framåt och snäll. Man kan vara tuff och snäll. Man kan vara allt man vill vara och samtidigt vara snäll. Om vi bara kunde lära oss det skulle den här dagen för alltid vara början på en härlig tid, för alla.