Med en snabbt ihoppackad väska lämnade familjerna kriget och hemlandet Ukraina på obestämd framtid. I alla fall rent fysiskt. I tanken är det svårt att släppa landet där både släkt, vänner och minnen finns kvar.
När Mitt i besökte kommunens tillfälliga flyktingboende i Stenhamra mötte två ukrainska småbarnsfamiljer upp. De hade då varit mellan två och tre veckor i Sverige och försöker sakta bygga upp någon typ av vardag. Det är inte lätt. Men tacksamheten att ha kommit hit är stor.
– Tack för allt, gud välsigne Sverige! Här räddas våra liv, det är det viktigaste. Det blir bättre och bättre för varje dag och vi känner oss levande, säger Alex Nikolic som har med sig hustrun Kseniia och deras två barn, 3 och 5 år, som är inne och leker på flyktingboendet.
Flytt även tidigare
Innan flykten bodde de i Lviv, och med både serbiskt och ukrainskt pass tog Alex familjen till sitt andra hemland Serbien dagen efter invasionen. Han förstod snabbt vad som väntade.
– Jag var så rädd för jag mindes situationen från Balkan 1999. Jag visste vad bomberna, signalerna och flygplanen innebar. Jag ville inte visa mina barn hur det såg ut. Det är andra gången jag flyr, säger han.
Familjens flykt gick från Ukraina till Ungern innan de tog sig till Serbien. Efter en kort tid där beslutade de sig för att söka sig till Sverige där Alex har serbiska vänner.
–Det är tyst här, men människorna är fantastiska och vill hjälpa till och det går att prata med vem som helst om vi behöver information, säger Alex Nikolic.
Trots hjälp, lugn och trygghet bär han ett tungt bagage som ständigt gör sig påmint.
– När jag sitter ensam tänker jag bara på vad som händer där nere och vad som ska hända sedan, säger Alex Nikolic.
Även Serhii Schukin vet hur livet på flykt är. Han kommer från de delar i östra Ukraina som Ryssland annekterade 2014 och har levt på flykt i Mariupol i sitt eget hemland sedan dess.
Han och familjen stannade en månad innan de fick erbjudande om att följa med en bil som skulle till Ryssland. Han berättar att han och familjen beviljades att lämna landet för att rädda sina liv.
– Vi hade tur. Stora delar av Mariupol är ödelagt. Att den här killen hade en bil med tre platser är ett mirakel. Vi fick följa med eftersom vi hade barn, säger han.
Oviss framtid
Flykten tog dem till ryskannekterat område, därifrån till Moskva, Kaliningrad och Gdansk.
– Där fick vi erbjudandet att ta oss till Sverige och det accepterade vi, säger Serhii Schukin.
Ingen av familjerna vet hur länge de blir kvar i Sverige, eller om de någonsin kan flytta tillbaka. I väntan på besked om mer permanent bostad utforskar de sin omgivning och lär känna Sverige. De har besökt Vasamuseet, Gamla stan och försökt lära känna Mälaröborna.
– Jag älskar att prata. Jag gillar konversation och nya möten. Jag ler och känner energin tillbaka, jag pratar om vad som helst, fiske, skog, jakt, Sverige och historia, säger Alex Nikolic.
Han är i Sverige för första gången, men känner till landet sedan tidigare.
– Jag läser mycket och känner till "Karlsson på taket." Om jag inte vet vad någon heter ropar jag bara "Karlsson", säger Alex Nikolic och skrattar.