Att se Jan-Erik Frödin titta igenom sina kort känns som att sitta på en salong i Oklahoma på pionjärtiden.
I mörkgrön kostym, gul fluga och passande gult munskydd över munnen går han omsorgsfullt genom korten, innan han tittar motspelarna i ögonen och gör sitt drag.
– Klär upp mig gör jag alltid för spelkvällarna. Det är sedan gammalt, säger han.
Men detta är inte 1800-talets mellersta USA.
Det är torsdag kväll i PRO-stugan, Solursparken i Vällingby utanför Stockholm.
Sekreteraren Göran Blomquist lyckas till slut få igång den trilskande digitala resultattavlan.
Utanför tilltar den allt råare oktoberkylan. Härinne har kaffet blivit klart.
Rädslan för smittspridningen gjorde det omöjligt för många äldre att spela kort efter coronautbrottet.
Flera har slutat spela. Intäkter och avgifter har sinat. Klubbar har dukat under. Flera har problem att klara hyrorna.
Hässelby bridgeklubb vägrade vara en av dem.
Med strikt krav på skyddsvisir eller munskydd valde man att dra igång spelkvällarna igen i oktober. Det var enda alternativet, berättar Göran Blomquist.
– Vi hoppas att alla kommer tillbaka som spelade innan pandemin. Vi har varit ungefär ett 20-tal varje kväll sedan återstarten, säger han.
Hur är det att spela i masker?
– Skyddsvisiren funkar faktiskt, men vant mig har jag inte gjort, säger Göran.
Vad är så kul med bridge?
– Det är väl att spelet är som en kombination av schack och poker. Man luras en del, kan lämna en del psykbud och lägger ibland sämre kort medvetet, säger Göran.
Som mest hörs lite mummel bland de fem borden under kvällens första ronder. Annars är det tyst och koncentrerat.
27 brickor över fyra timmar ska spelas innan kvällen är slut.
Pengar spelar man inte om. Här handlar det bara om kärleken till spelet.
Först i pauserna, ute i köket, pratar man. Ofta om bridge.
Här tar spelarna av sig skyddsvisiren och tar igen sig med kaffe och choklad.
Ewa Svensson lutar sig in i köket. Hon tycks bara vara i 50-årsåldern och är i sammanhanget ny. Hon är med för fjärde gången och går i pappans fotspår, berättar hon.
– Det tar rätt lång tid att bli bra, men till slut förstår man. Jag är rätt analytisk av mig och tycker det är jättekul.
– Jag kan tänka mig att det ser rätt kryptiskt ut, att vi sitter härinne och spelar i skydd, säger hon med ett skratt.
Nästan alla spelarna bor eller kommer från västerort. Och många har spelat länge.
Begnt Höglund är äldst av alla. Han spelade första brickan 1940, säger han, och var med och grundade Vällingby bridgeklubb 1955. Begnt är tillsammans med Jan-Erik kvällens mest väldressade spelpar.
– Tur att min spelpartner är dubbelt så intelligent som mig, annars hade du inte sett mig här i kväll, säger Begnt och river av ett av många subtila skratt.
Hur väljer man spelpartner?
– Man ska trivas ihop. Det är ju ett spel man ska vinna och man tar till de metoder man kan. Men det är också en hobby, man ska ha skoj, säger Rolf Olsson som sitter vid samma bord som Jan-Erik och Begnt.
Just Vällingby är ett slags fäste för bridgen, förstår vi. Tvärsöver parken håller Myntans bridgeklubb till.
– De är fler, men också äldre. Hos oss är faktiskt inte alla pensionärer, säger Hans Åkesson och får med sig ett rungande skratt bland spelkompisarna under kaffepausen.