– Ibland känns vi som ett begrepp, Ulla och Gitte. En del kallar mig för Ulla och tvärtom, säger Gitte Fosshaug och skrattar.
Klockan är strax efter tre på förskolan Spargrisens stora gård i Brunnby Vik. Barnen leker och stojar, projekt plantera majskärnor och sätta potatis är på gång.
De båda kollegorna har nyligen fått utmärkelsen vardagshjälte – ”för deras långa omsorg och arbete med barnen i förskoleåldrar i kommunen” – och nog är den lång alltid.
Ulla, 68, har jobbat 48 (!) år på Upplands Väsby kommun och har därmed varit längst anställd i hela kommunen.
– Ja, det är inte klokt. Jag har haft flera generationer Väsbybor som förskolebarn. Vi har en flicka här vars mamma gick på Lergöken.
Började på Lergöken
Det var just på Lergöken, vid Löwet, som de började jobba ihop för 20 år sedan. Och 2008 kom de till Spargrisen, avdelning röd.
Och här är de älskade.
– Barnen är underbara. Och bjuder på många roliga historier. En flicka sa till sin mamma och pappa: ”Du är min mamma och du är min pappa. Men Ulla och Gitte är mina föräldrar”, berättar Gitte.
Pappa Niklas Hagström, som kommit för att hämta sin dotter, visar sig vara pappan i historien.
– Ja, där blev man allt ”nedflyttad”.
Familjen Hagström har haft alla sina tre barn på Spargrisen – den äldsta är nu 18.
– Vi sa till och med att vi borde skaffa ett barn till, så att det kan gå hos Ulla och Gitte, säger pappa Niklas och skrattar.
– Föräldrarna säger ”ni är underbara”, det blir vår löneförhöjning. För något klirr i kassan blir det inte av vårt jobb, säger Gitte.
Men barnen är så klart i fokus.
– Alla barn är olika och behöver olika saker. Och någon gång kan det vara skilsmässa i familjen eller någon släkting som dör som gör att de behöver extra uppmärksamhet. eller...någon som ramlar.
Gitte avbryter sig och ropar: ”Gick det bra?”.
Ebba nickar från lekplatsen.
Började i vikariepoolen
Även om Ullas långa karriär är svårslagen ligger Gitte inte långt efter. 1985 började hon också i vikariepoolen och jobbade på Skrindan i Smedby och Släden vid Norra berget.
Största skillnaden att jobba inom barnomsorgen nu mot när de började tycker de är storleken på barngrupperna.
– Då var det som mest 16, nu kan det vara 22, säger Ulla.
– Vi var 5 pedagoger på 15 barn. Nu kan det var svårt att hinna med. Man kan även känna stress över att det krävs mer dokumentation, säger Gitte.
Vad är roligast med jobbet?
– Barnen, säger de med en mun.
Men i höst går Ulla i pension och även Gitte har valt att sluta då.
– Vi får väl träffas på fritiden sedan, annars får vi väl separationsångest, säger Gitte.