Sonja Svanberg dansar, äter och sover balett.
– Jag kan uttrycka mig själv utan att prata. Min kropp kan uttrycka så mycket mer än vad ord kan säga, precis som en målning kan uttrycka känslor.
Intresset väcktes tidigt.
– Jag gick alltid runt på tå. ”Du kommer nog att bli en ballerina”, sa mamma och satte in mig på balett. Men jag vet inte om varken hon eller pappa trodde att det skulle bli så.
Barbie väckte drömmen
Den 16 december 2021 stod hon på Kungliga Operans scen där stjärnor lyst sedan 1773 – på Gustav III:s tid – som en av svanarna i Svansjön.
– Det var surrealistiskt. Sedan jag var tre och såg någon film, ”Barbie i Svansjön” kanske, har det varit det enda som har varit på min radar: att någon gång få uppträda på en scen med ett kompani och ha på sig de här otroligt vackra kostymerna.
Redan 2016 var hon med i Alice i underlandet och 2018 i Nötknäpparen. Men Svansjön känns annorlunda.
– Tidigare har jag varit med som ett barn, i exempelvis Nötknäpparen ville de ha in barn ibland. Men nu är jag del av kåren – en av dansarna.
Ska inte synas
Som nioåring sökte hon och kom in på Kungliga Svenska balettskolan. Nu är hon en av flera elever som är med som ersättare i Svansjön.
– Fantastiskt att jag får göra föreställningar fast ingen har skadat sig.
Förställningen är en utmaning, speciellt när hon under andra akten måste stå still länge på ett ben.
– Det låter skumt men målet är att inte synas: att hålla linjen och smälta in. Om du inte syns har du gjort ett bra jobb. Du har dansat innan och sedan måste du stå still. Det ser inte så jobbigt ut men till slut börjar du nästan skaka, du får kramp i foten, kramp i benet – det känns som att benet brinner.
”Ganska smärtsamt”
Hon har svårt att förklara varför hon älskar balett.
– När jag beskriver det så låter det ganska smärtsamt. Det är mycket som kanske inte är så roligt: Jag gör samma i princip varje dag. Det är något i att känna att jag utvecklas. Det är inte kul i början, men det blir det så fort jag börjar känna att det här steget jag arbetat jättehårt för att kunna göra sitter – något som kändes otänkbart för några månader sedan.
Hon gläds över minst en chans till på scenen innan den sista föreställningen.
– Herregud! Här är jag 16 år på Kungliga Operans scen med de här otroligt vackra kvinnorna. Tänk att jag får dela den här stunden med en publik. Jag kände att nu kan jag dö lycklig. Oavsett vad som händer i framtiden: jag kanske blir skadad, jag kanske aldrig lyckas bli dansare men jag har ändå fått uppträda med ett kompani i en så klassisk, klassisk balett som Svansjön.