"Det var Mantha, min dansledare på Skärholmens ungdomsgård, som gav mig en flyer när jag var femton år om en gratisworkshop inne i stan. En helt ny värld öppnades, folk värmde upp, låg i split, det kändes på riktigt Jag kände att det är det här jag ska göra.
Jag är så tacksam att få vara med i filmen ”Dancing Queens”. Det är första gången jag skådespelar, och det kändes som att jag bara slängde mig ut som i skydive. Men jag litade fullständigt på Helena Bergström som är en fantastisk regissör. Filmen är en feelgood-saga, som handlar om sorg och hur man handskas med förlusten av någon. Och vad som händer när du möter individer som får din värld att vändas upp och ner. Om att våga leva ut, våga vara sig själv. Det bästa är nog att det är något vi inte riktigt har sett i den svenska filmscenen. Den kommer med ett väldigt fint budskap och historier som vi inte riktigt får höra om, men som är jätteviktiga.
Jag dansar många olika stilar som har format mig. En är vouging som är en del av ballroom-scenen. Det är den som har skapat mig, gett mig självförtroende och låtit mig våga stå upp för mig själv. Den har väglett mig i hur det är att älska sig själv till hundra procent, något jag jobbar med varje dag i mitt liv. Förutom ballroom är ju definitivt Skärholmen den plats som har gjort mig till den jag är.
Jag älskar att det är så mångkulturellt här. När jag var liten så tänkte jag inte på vad det är att gå in i vita rum, vad det är att vara rasifierad, jag bara levde. De tankarna fanns inte här. Men jag var också med om en hård machonorm här då. Jag hoppade av dramaklassen i sjuan på grund av grupptryck, men i nian fick jag nog och ville följa min dröm. Sedan dess har jag bara kört.
Till kidsen skulle jag vilja säga: The sky is the limit.Det går att göra exakt vad man vill och det spelar ingen roll var du kommer ifrån eller var du är uppvuxen. Lyssna på din magkänsla och gå för dina drömmar fullt ut!"