Så gör du en äkta Wallenbergare
Som med alla populära rätter finns det en hel del myter kring Wallenbergaren. Vi gör ett försök att gå till botten med biffen.
- Nyheter
- Publicerad 18:00, 18 maj 2016
Stockholm
Den kände kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahls dotter Amalia var gift med finansmannen Marcus Wallenberg den äldre. Enligt vissa var det Amalia som skapade Wallenbergaren åt sin man. Enligt andra var Charles Emil upphovsman.
Men enligt historikern Edward Blom var upphovsmannen en helt annan.
– Det finns ingenting som tyder på att hon skulle ha lagat någon wallenbergare. Däremot finns många källor som säger att rätten skapades av köksmästaren Julius Carlsson på Restaurang Cecil i mitten av 1930-talet – för Marcus ”Dodde” Wallenberg, son till Amalia och Charles Emil, som ätit något liknande på kontinenten. Det är ju egentligen bara en variant på klassisk kalv mousseline.
Cecil låg på Biblioteks-gatan, delvis i den lokal där Zink grill finns i dag. Den drevs av den stränge men skicklige Julius Carlsson. För Peter Nordin, som äger Zink grill, har Wallenbergaren blivit ett privat forskningsprojekt.
– Vad jag förstår var det hovmästaren Litzén som hörde ett samtal där Wallenberg berättade om en luftig färsbiff han hade ätit i Frankrike och att sådan mat fanns minsann inte att få i Sverige, säger Peter Nordin.
Hovmästaren gick ut i köket och återgav samtalet för köksmästaren.
– Julius Carlsson tände till och sa: ”Jag ska visa den där jävla Wallenberg.” Han förstod ungefär vad det var för rätt Wallenberg hade ätit och visste hur han skulle göra, säger Peter Nordin.
Tydligen lyckades han.
Peter Nordin tror att han har hittat krogen Wallenberg hade ätit på.
– Det är ett slakteri med en liten krogdel som heter Chez Benoit. Jag har hittat belägg för att Wallenberg har varit där och ätit flera gånger, men jag kan såklart inte vara säker på att det var just där han åt kalvfärsbiffen.
Peter Nordin har varit där och ätit flera gånger och inspirerats. Bland annat smörsteker han numera de gröna ärtorna med schalottenlök och pancetta och lite krispsallad.
– Det här är ingen bantarrätt, inget man äter dagligen, men fan vad gott det är, säger han.